Vad har man goda stallkamrater till om inte som kameramän (bestämmer att det är som sjuksköterska, det är en kameraman även om det är kvinna).
Näej. Det blev inte den harmoniska stund jag trodde. Jag och Juppe var lite småosams i början, det gick över. Jag ska inte skylla på Juppe – det var jag som blev distraherad av traktor och av Huldas jobb.
Jag kan tydligen inte koncentrera mig när det händer saker runtomkring. Blir en bra grej att öva på.
Jag vet inte hur en korrekt sluta ska göras. Men jag tror vi är på rätt väg jag och Juppe. Det här är ändå inte en av våra bästa dagar.
Jag tycker Juppe är genialisk. Han tyckte det var ett mysterium de första gångerna han skulle böja ut rumpan i en ostkrok. Nu gör han det utan att tveka i båda varven.
Vi testar att göra det ute på grusvägar och på ovalen och lite varstans. Vi grejar det.
Dessutom är han nästan aldrig grinig. Skäms när jag är det. Men jag riktigt kände hur jag slickade öronen bakåt när snögloppet hällde över oss och jag blev distraherad av omgivningen. Jag som gillar väder. Skärpning.
Tror jag är lite grundtrött helt enkelt. Blir bra med ledigt fram till fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar