Nu har det ju gått ett tag sedan förra inlägget. Och har jag glömt bort juppesnuppen i hans hage? Alls icke. Juppen har stretat på och jobbat mer än på länge. Det är underbart, ljuvligt, roligt och fantastiskt.
Vi har varit på kurs på Bäjeby gård, en ridweekend med centrerad ridning-tema.
Jag har ju alltid retat mig på att mina fötter sticker ut som glada aborrgälar från Juppes mage. Knän och fotspetsar kan gå i nittio grader ut från Juppens varma mage.
Jag bryr mig sällan om hur jag eller min kompis ser ut på bild, det är inget annat än ett ögonblick som fångats. Om Juppe inte tar ett fantastiskt rätt steg just då är det inte hela världen, eller om jag ser knasig ut. Vi bjuder på det.
(Juppe och jag övar på sluta uppsuttet. Här ser mina fötter något bättre ut faktiskt, men så har jag stuckit in dem längre in i stigbygeln också - mer om det längre fram)
Men de där jädra fötterna har jag börjat reta mig på. Nu när jag slipper vara så orolig för Juppe kan jag reta mig på mina fötter (bland annat).
Annica Strömberg är examinerad centrerad ridnings instruktör på nivå 1. Vi som går i hennes ridskola börjar bli bekanta med tanken och teorin bakom centrerad ridning, under en helg och när man är två ekipage samtidigt på banan hinner Annica se läbbigt mycket saker. Och hinner korrigera läbbigt många fel.
Fantastiskt.
Sa jag att jag njuter?
Helgen ligger rätt osorterad i hjärnan än så länge. I går var Juppe ledig från mig och jag bokade raskt in ett yogapass för att dra ut alla värkande muskler. Jag som aldrig brukar känna något i kroppen efter ett pass eller en kurs. Nu ömmar det lite här och lite var.
Utsidan av fötterna, från knölarna och nedåt är värst. Jag njuter.
Nu kommer det där med stigbyglarna. Inom centrerad ridning talas det mycket om jordning och att om man raskt trollar bort hästen under ryttaren ska denne hamna på backen med fötterna horisontellt. Inga hälar ned alltså, för då har man inte balans.
Jag brukar ha stigbygeln där främre trampdynan har gjort märken, ganska långt fram mot tårna alltså.
Nu när jag tänker efter är det väl inte så konstigt att jag inte har superbalans just där. Klart det blir vippigt och en börjar kompensera med andra kroppsdelar.
Det är här vi ska ha stigbygeln.
Så långt bak. Knasigt, tänkte jag först. De förgrömskade fötterna ville inte ens hitta till det stället, så inprogrammerade är fossingarna.
När Annica hjälpt till att flytta fötter, dra bak underbenen, med milt våld skakat loss spänningar speciellt i mitt högra ben så satt de där de skulle fossingarna.
Så vilsamt allt blev. Så mycket lättare att få in fotspetsarna, de pekade nämligen rakt fram nästan av sig själva.
Sedan dök gamla synder upp i ridningen, ofelbart. Undra på det så länge som jag haft stigbyglarna så lång fram - ett eko från någon ridfröken som placerat dem där för över 35 år sedan.
Största skrällen skäms jag faktiskt nästan över att skriva. Jag fick nämligen höra det här:
"Du rider inte med sporrar."
?
I mitt huvud har det nog faktiskt suttit sporrar på de där fötterna också. För i mitt huvud har hälen varit lika med skänkel. När jag var barn och red i ridskola längtade vi tills vi fick rida med sporrar, som de stora tjejerna. Då gick det att få sprutt på ridskolehästarna, usch, :-(.
Jag vet bättre - i teorin.
Ibland måste man ju bara höra det. Rakt ut. Bläk.
Fan och hans moster.
Jag har umgåtts intensivt med mina fötter under helgen. Framgången har varierat men nu tänker jag annorlunda. Nu är tassarna med mig på ett annat sätt och när jag tänker rätt och stoppar in fötterna mer rejält i stigbyglarna hamnar ju hela benet mer rätt. Avslappnat rätt.
Det här kommer att funka för mig, jag känner det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar