Visst ser Juppe lite tveksam ut? Han följde snällt med när jag hämtade, höhög till trots.
Det blev en helt underbar vårtur med Embla. Embla är ju världens coolaste häst. Om tre månaden ska hon bli mamma, men vem vill tölta snabbast i hela världen ändå?
Jag red upp till Hallbo, Juppe var seg i dag också – men vi la in lite tölt och en galoppsträcka för att muntra upp oss.
Sedan hoppade jag av och så virrade vi runt i ett alkärr bakom/bredvid grabbarnas sommarhage. Planen var att se om vi kunde få till en liten skogstur där på något sätt.
Vi hoppade, skuttade, irrade och klev både över och under grenar och stammar och hej och hå. Roligt var det! Tror inte vi fick till någon alternativ stig, framförallt hittar jag inte tillbaks. 
Skutt upp på Juppen igen på grusvägen och så lite skritt och tölt på väg hem. Juppe var rejält svettig (jag med).
I killarnas hage var det siesta. Mackan tittade lojt på mig.
Jag hade tagit med Juppes favorithårborste, den ser ut som en ryktskrapa men är gjord i mjukt gummi. Den svirvlade jag runt i Mackans ansikte. Sedan svimmade han.
Den loja stämningen spred sig.
Vårsol och hårstrån som lossnar. Det kan ta musten ur vem som helst.
Dynas integritet hindrade honom en bra stund från att lägga sig ned. Sedan orkade han inte längre.
Men mest nöjd blev jag nog när Axel (?) som alltid stirrar lite misstänksamt på mig kraschade i halmen.
Jag ser dig, sa han.
Nja, sa jag.
Hade jag haft ett täcke och en kudde hade jag lagt mig ned jag också. Hästar har sovljud för sig förresten. Mackan hummade lite nöjt för varje andetag. Och Axel (?) klapprade lite med läpparna.
Undrar vad hästar drömmer om?
Fast det här tror jag var djupsömn. Det var ingen hemma där. Och underbara Patti stod upp och vaktade kompisarna. Jag kanske hörde dit eftersom jag satt på huk och gjorde mig ”osynlig”. Inga energier från mig så att säga.
Visst ser det ljuvligt skönt ut ändå.
Och äntligen var Mackan i horsie-mode! Vad händer då? Jo, jag har en evighetssnorig snok. Bah. Ni får ursäkta.
Fina korvmackan. Här hade han inte fullt upp med att tänka på presumtiva godisar eller hö eller kompisar. Han bara var.
Nej, tänk om man skulle . . . sa Mackan och gick i stå.
Jag skulle, jag skulle, äh.
Du, vad skulle jag?
Gå och lägg er! sa jag.
Vad gjorde den fantastiska fuxen då? Nipprade i sig höstrån, som om han inte ätit en gigantpåse i stallet.
När jag stängt grinden efter mig andades Juppe ut. Phu, hon tänker inte släpa med mig på promenad igen. Då kom rullningen jag gärna hade fotat på lite närmre håll.
Heja Juppe! Du klarar det!
Stackars pållar. Hoppas de släpper sina hårstrån snabbt och lätt och blir lite piggare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar