tisdag 4 juli 2017

Men att spränga en sten bakom rumpan är okej

29 mars 2017:

Gluäk. Ofattbart trött efter bara två kvällars jobb. Kvällar är inte min starkaste gren. Är en morgonpigg tant så är en. Å andra sidan hinner jag ju till stallet före jobbet.
Igår jobbade vi från backen lite lagom. Juppe är pälsfällningstrött och jag med. Och jag vill absolut inte rida mer än varannan dag. Nu ska vi ta det piano så att vi inte får några bakslag.
Vi börjar riktigt få grepp om slutorna – tror jag. Måste boka lektion och få det bekräftat.
I dag fick vi sällis av Hulda o Co på promenadvägen bakom stallet. Bra med sällis när Juppe tycker det är lite läskigt att jag sitter på hans rygg istället för att gå framför och äta upp troll.
Lite svajigt känns det i tölten, men jag tänker att vi måste våga lite också. Annars vet vi inte var gränserna går för vad Juppe kan och inte kan.
Lite bekväm har han blivit min häst. Sitta där på ryggen och ställa krav och ha mig. Å andra sidan, när solen skiner och alla våra nerver är under kontroll har vi himla roligt och då vill Juppe att det ska gå fort framåt.
Inte mig emot. Men gråmulna, blåsiga dagar ska vi sträva på. Bygga muskler, träffa troll, bli kompisar även när jag sitter på ryggen. Fina grejer.
Just det. Spränga sten var det. I går sprängde en bonde en stor sten som låg på en åker. Boooooommmm, sa det dovt när vi stod ute och pysslade i ordning oss. Inga stora saker sa Juppe och fortsatte äta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar