Livet är gott mot dom goda. I dag fick jag fint sällskap av Baldur o Co på långa turen.
Baldur får gå först och känna att han har hår på bröstet, och Juppe får traska efter och veta att det i alla fall inte är hans underbara saftiga rumpa som ryker först. Win-win.
Värme i luften bitvis. En pust från frysboxen bitvis. Men trivsamt ändå.
Och – all denna lycka. Mitt inre jublar när Juppe spetsar öronen och satsar framåt. Min fantastiska kompis håller ju faktiskt för ridning.
Långa rundan tar två timmar typ. Jag satt på Juppes rygg hela tiden.
På hemvägen vann Juppe en power walk-tävling mot Baldur med all sin energi. Han gick så höftbenen vickade och benen gick som pistonger.
Han visste vad som väntade. Grönt gräs som belöning.
Det är så roligt och så avslappnande att grabbarna verkligen tycker om varandra. Inget blir till riktig tävling, inte ens powerwalk. Baldur får tölta ifatt utan att Juppe blir sur, och vice versa.
Så skönt.
Det blev en ljuvlig ledig dag helt enkelt.
Och en del av grundlyckan är det helt okomplicerade och njutbara sociala umgänget över åldersgränser i stallet. Det är så mycket värt för mig.
Juppe stretchade efter turen och sa ett trevligt hejdå.
Sedär. Där ligger ju en Doris och halvlurar.
Doris tittade på mig under halvslutna ögonlock. Väldigt lik en annan fux jag känner nära.
Förstår inte vad du menar, sa Doris.
Jag blev bara plötsligt sött, trött när du dök upp – med din kamera.
Visst är det lägligt?
Sötnöt, sa jag. Släpp ned mulen mot backen och ge efter. Du är nog trött på riktigt.
Tyst och fota istället, sa Doris.
Jag är ju van att lyda order, så det var inga problem.
Bra, sa Doris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar