Här är jag och några av mina underbara stallisar.
Vi har ett gemensamt. Nyfikenheten på hästen och en evig, evig strävsam kamp för att bli bättre ryttare.
En grundnyfikenhet och en öppenhet för instruktioner som kan hjälpa till mot målet, att bli en så bra börda som möjligt på pållens rygg.
Och vi fattar – här handlar det inte om OS-nivå. Det handlar om att bli bättre för hästens skull, för vår egen skull. Därför släpar vi iväg oss till lektion på kvällarna, oavsett väder.
Oavsett trötthetsnivå så här mitt i veckan blir vi snabbt piggare (pållarna med).
Ikväll jobbade vi med halvhalter, halter och snygga, koncentrerade svängar.
Borde inte sådana här människor vara de mest åtråvärda i hela världen, typ i en arbetsgivares ögon? Hästtanter som aldrig ger upp (förlåt alla yngre hästtanter) och aldrig ger tappt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar