Juppe känns ju jättefin. Snygg är han också.
Men, ständigt detta men. Jag har inte känt mig säker på att jag gör rätt som tränar honom som jag gör nu. Jag ville ha ett kvitto på det jag kände.
Då ringer en lämpligast efter djursjukgymnasten Cajsa Eriksson. Jag och Juppe har träffat henne förut, när vi var som mest eländiga och hängde på hästkliniken Mälaren och kliniken i Kvicksund.
Vi har gått från hopp till förtvivlan. Om jag kritiserar veterinären för lite motstridiga bud? Inte alls, jag älskar honom för hans otvetydiga ställningstagande för – Juppe.
Juppe gillade Cajsa direkt. Det märktes tydligt. Cajsa jobbar tajt med veterinären Chris Johnston, som ju är Juppes veterinär. Och tänka sig, Cajsa är lika direkt och rak som amerikanen, hon är inte rädd för att säga vad hon tycker – till exempel i det här inlägget på Hippson.
Här har Cajsa (t v) landat i stallet med kompisen Paddy (kakaobrun valp i egen tjusig bur). Stallkompisen Gunilla är ditkommenderad som moraliskt stöd och extraöron. Det är alltid bra att ha extraöron.
Jag har upptäckt att jag blir så nervös när det handlar om Juppe och onda bogar att bara hälften av det som sägs av veterinärer och Cajsor går in.
Äntligen. En egen Paddy till mig, sa Juppe.
Nope, sa Cajsa och började klämma. Hon använde inte snälla tummar, eftersom islänningar är duktiga på att dölja smärta får man ofta ta i mer på dessa för att de ska avslöja smärta eller obehag.
Cajsa klämde och klämde. Och jag pratade om vad vi brukar göra jag och snuppelupp. Nervös var jag för att det sista Chris sa var att Juppe inte ska gå på böjt spår. Måhända blir det skäll nu. Vi har gått på böjt spår.
Men, nix.
Juppe är mjuk som smör i kroppen. Han är jämnt musklad. Ja, han har muskler. Jag har inte upptäckt någonting oroande.
Jag har varit orolig för att det är något mysko med Juppes nacke eller hals (korkskruven när vi är ute och rider). Men näej. Juppe är ju som en kissekatt, han böjde glatt på halsen åt alla håll. (Jävla häst, du vet hur du ska spela på ömma mattenerver).
Eller glatt och glatt. Men han gjorde det i alla fall. Det här är en stretchövning som Cajsa tycker att jag ska göra på Juppe, liksom böj nedåt vid sidan om benen, det ger en liten böjning av nacken som är skön och bra.
Det här ska jag också göra på min kompis (även om jag tänker att just den här behöver nog ingen häst som bor i lösdrift, det här är ju liksom killarnas favoritposition).
Och visst skulle vi longera. Fy för den lede. Longera i trav. Hu.
Visst var Juppe halt. Men det visste vi ju. Men:
-Jag undrar om Juppe verkligen har ont? sa Cajsa och klädde i ord vad jag själv känt.
-Jag undrar om han lärt sig att skydda sina framben. Om han inte rör benen uppåt för att han tror att det gör ont. Hm, sa Cajsa.
Vi fick i läxa att fortsätta gå i skogen där Juppe måste lyfta på alla ben. Och att köra markövningar med bommar lite hipp-som-happt. Där kan Juppe gå i sidled över parallella bommar, allt som gör att han måste stäcka frambenen rakt fram och åt sidan.
-Ja, jag sa ju att jag skulle låna ut boken med bomövningar till dig, sa stallägaren Annica när jag avlade rapport.
Visst. Så är det. Jag tror att många ”kan ha rätt” så att säga. Och framförallt, jag är så oändligt, oändligt tacksam för att jag har så många som supportat mig och Juppe. Som orkat lyssna på mitt gnäll och som orkar ge uppmuntran.
Det är inte en insats om gjort att Juppe är så bra som han är. Det är många bäckar små, däribland jag. Jag och min envishet och uthållighet. Men bara däribland.
Det är sommarhage, men inte bara. Det är straightness-training (som gjorde att jag vågade ställa krav på Juppe, och som gjorde att Juppe vågade tro att han kan stå jämt på alla fyra ben. Tack Karin Wåhlin!) Men inte bara. Det är kompisstöd, promenadsällskap på fantastiska Bäjeby gård.
Många, många, många saker. Ungefär som det afrikanska ordspråket att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Lite så är det med mig och Juppe. Vi har haft tur att möta så många fina och hjälpsamma människor.
Det är väl ungefär det här jag orkade i dag. I morron kommer det mer om det som Cajsa föreslog som steg två i Juppes väg mot styrka och rätt sätt att använda sin kropp.
Men visst var Cajsas besök en enorm lättnad! Jag är så glad, så glad. Nej, Juppe är inte ”frisk”. Han har sin skada. Men han klarar mycket. Och kanske mer?
Vi firade på torsdagskvällen med en timme i skogen med trevligt sällskap. Ikväll orkade jag inte, men vänta bara Juppe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar