Hur man smäller av 3 000 kronor en lördagskväll

Äh, vad f-%¤#!& som kapten Haddock skulle ha sagt.

Vid lunch sisådär hade jag och Juppe promenerat mot stallet i sedvanlig ordning. Bandaget hade gått åt pipsvängen, men allt såg helt okej ut trots det. Juppe åt som ett tröskverk. Alla var glada.

Jag tänkte: jag ställer in Juppe i det svala stallet under eftermiddagen så att inte flugorna kommer åt såret. Det blir skönt för honom.

Fem timmar senare åker jag till stallet igen för att ge monstret mat och för att kolla läget. Stroke. Alltså på mig.

Juppe var nöjd, men hade nu ett svullet bakben. Snyft. Inte bara en liten  gullig bula runt såret utan svullet på insidan benet och runt kotan sisådär. Ett TJOCKT ben!

Jag ringde Distriktsveterinärerna Fjärdhundra. En trevlig veterinär sprakade fram på dålig mottagning att han skulle till en kolikhäst först, sedan skulle han åka förbi Bäjeby.

Midnatt tänkte jag. Sedan säkert klinik = spola ur leder och annat elände = övernattning på klinik = jätteledsen Juppe = förtvivlad matte = ska allt vårt slit ta slut med ett ynka sår?

Snyft.

Mannenvännen och jag hann precis hem och klämma i oss varsin macka innan veterinären ringde och var på G. Hurra!

Vi började med att gå i stallgången. Jag visste ju att Juppe inte var ett skvatt halt, så det kändes väldigt okej.

Jo, jag tyckte väl att jag hade läget under kontroll här med faktiskt. Tills jag fick höra det vanliga: det går nog bättre om matte lugnar ned sig lite.

Jaha.

Sedär. Jag som trodde att jag yogaandades och var hur lugn som helst. Ack ja.

Jag babblade om sönderslitet bakben och rörelsestörningar. Veterinären kollade helt enkelt efter om Juppe använde alla ben. Det gjorde han. Jag med.

Allt som vi har gått igenom gör tydligen att jag får kortslutning när ett litet sår börjar vätska och vara.

Men hellre ringa veternären en gång för mycket än en gång för lite. Och för mig var inte det här en gång för mycket. Jag får liksom inte hejd på oron.

Det var ett bra ställe att få ett sår på - igen. Veterinären trodde att Juppe gått omkull eller fastnat. Han har som ett rakt streck över båda bakbenen. På ett bakben blev det ett sår.

Jag vädrade oron om sår som kan infektera leder, men det gäller mer om såren sitter på sidan. Och blir infektionen illa där så syns det, då blir hästen rejält halt.

Juppe fick mer än okej på att flytta hem till grabbarna. Rörelse är bara bra. Det är när häster står stilla som de blir svullna som Juppe blev. Ett felbeslut helt enkelt, även om det var fattat i välmening.

Och jisses vad jag längar tillbaks till vanligt höstliv i stallet. I stallet finns det alltid kompisar. Sommarlivet blir väldans ensamt.

Veterinären visade hur bandaget skulle lindas. Jag hade rätt kompresser hemma, lite vadd runt den och sedan på med vetgrip. Klart en har det.

Det jag INTE hade är honungssalva, fick en tub. Honungssalva hjälper läkningen (samma sort används till brännskadepatienter). Hade jag sett tuben i en hälsokostbutik hade jag fnyst, nu kom veterinären med den. Ska bli så spännande att se vad som händer med infektionen i såret.

Vad bryr sig en Juppe om det? Intet.

Men - han höll på att välta när veterinären bandagerade honom. Jag har också haft väldiga problem med att få bandagera hans ben.

Vill en Juppe kicka och slåss? Nej. En Juppe tänker - om jag l-y-f-t-e-r benet så högt som jag bara kan så kommer de inte åt mig. Och en islandshäst är himla vig kan jag lova. Jag har aldrig sett en häst lyfta ett bakben så högt, jag lovar.

Ett litet lyft till så hade han precis om veterinären sa, vält runt.

Hå, hå, ja, ja. Blir spännande i morron att göra om proceduren. Nytt bandage varje dygn i en vecka. Då ska det ha gått över. Om inte blir det antibiotika.

Mannenvännen och Juppe roade sig på egen hand när jag bombade veterinären med frågor.

Mannenvännen: Juppe bryr sig inte alls om kameran. Jag fick trycka upp den i mulen på honom.

He, he, tänkte jag. Jag vet. Hoppas att Juppes vackra, snälla ögon gör att du smittas av någon liten hästbacill.

Yes. Så smäller en alltså av 2 900 spänn en lördagkväll. Och ja, det var värt varenda krona. När jag sa det till veterinären såg han lite osäker ut. Fast jag menar det.