Det här lilla lakritstrollet var så sött när jag kom till hagen i dag. Han har liksom gett upp hoppet om att jag ska hämta honom tror jag. Förra onsdagen var jag ju sjuk, så då red vi inte lektion.
När jag stått och klappat Juppe och fortsatt ropa på Mackan vågade han tro det var sant, han kom som skjuten ur en kanon ur vindskyddet. Rolig kille.
Och vi hade kul. Vi hade töltövningar av samma sort som jag och Juppe testade i går. Tölta på fyrkantig åtta, ha koll på tempo och svängar. Start, stopp. Lösgjordhet.
Och så skutt ut på ovalen för att köra låtsastävling. Så roligt. Härligt att känna en taggad Mackan också.
Nu är nästa grej för mig att kunna känna när Mackan går i fin tölt, för det känner jag faktiskt inte. Eller vågar inte lita på. Det där omdömet om att Mackan slår över i passtakt i ökad tölt som jag fick på skojtävlingen på Järnvägens spökar i mitt huvud.
Jag förstår nog att det handlar om att varken jag eller Mackan hade varken bakben eller huvud med oss när det äntligen var dags för oss att rida på skojtävlingen i Skultuna. Men det har fastnat.
Inte antydan till passtakt i ökade tölten i kväll lovade Annica. Men så var bakbenen med också. Han höjde sig som en liten racerbåt mackeluren. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar