Tur vi har en flexibel fröken. Mitt i morgonkaffet (förmiddag = lat lördag) fick jag okej på straightnesslektion. Häpp, slarvborst av tänder och hopp ur morgonrock och i stallkläder.
På väg till stallet hann jag tänka på mysteriet med övningen sluta. Hur, hur, hur ska jag få Juppe att böja sig som en banan och ändå gå framåt?
Svar. Det ska jag inte.
Tänk så fel man kan fatta. Eller tappa (kunskaper). Eller glappa i sina hjärnvindlingar.
Juppe frustade glatt på väg till ridbanan, han älskar faktiskt att vara på ridbanan.
Med hjälp så fick vi ju till jättefina slutor. Och jag som har trott och tänkt att vitsen med en sluta är att Juppe ska stretcha sig i utsidan av bananböjen fick släppa det helt.
Det handlar ju om dessa eviga, aviga bakben. Om att Juppe ska lära sig ta vikt på dom, i en sluta är det helt okej att trippa bara benen tar vikt. Jag har så lätt att tänka att kliv ska vara långa.
Juppes panna ska peka rakt fram, sedan ska jag se till att yttre bakbenet kliver in under honom och tar vikt. Det andra också förstås.
Det var ett helt nytt sätt att tänka för mig som fattat fel. Så mycket lättare det blev! Eller inte lätt, men i alla fall möjligt att träna på och att lösa.
Ha!
Erkände också att hela lektionen där jag satt upp på Juppe på något sätt har försvunnit. Jag menar verkligen – puts väck. Jag kommer inte ihåg en enda instruktion, jag kommer bara ihåg hur himla härligt det vara att Juppe var noga med sin kropp och sina ben och att jag fick honom att sluta springa framåt och att jobba istället. Har ingen aning om hur.
Det är för att du var helt närvarande då, i stunden, tröstade fröken Karin. Huvudet hade inte fullt upp med att tänka, du gjorde.
Tänker man så blir det ju lite mer okej.
När vi var färdiga var det dags för Baldurs första straightness-lektion. Så kul att se, även för lill-husse som satt på mammas arm när medryttaren Johanna och Baldur jobbade.
Är det inte världens sötaste overall så säg?
Och som alltid handlar det om vem som har koll på vems fötter.
Sedan är utmaningen att få hästen att slappna av i halsen och tänja överlinjen. Det låter kanske enkelt men det är det inte.
Har man en häst som vill ha koll är det lätt att det där huvudet åker upp som ett periskop, eller lite listigt åker ned i backen där det lätt går att kika runt på allt runtomkring.
I mellanläget där vi vill ha hästens huvud är det rätt dålig sikt bakåt och åt sidorna. En människomage döljer sikten framåt dessutom. Jobbigt läge för en del. Då lämnar hästen över kontrollen till sin människa.
Visst ser man ändå hur vilsamt det är för spända hästhalsar? Och så skönt för överlinjen när man får till stretchen ordentligt.
Nästa steg, att via huvudet – skelettet egentligen – få fatt i hästens höft. Att genom huvudet faktiskt kunna flytta alla fyra ben så att de står jämnt.
Ett litet tryck – Baldur flyttade ett framben.
Det är så kul att titta på både människor och djur som är helt inne i ett arbete. Det är fint tycker jag. Hundra procent koncentration.
För mig är det här baske mig enda sättet att lära mig något på. Någon som visar. Att få möjlighet att prova själv. Få respons på det. Få glömma bort. Påminnas. Och så till slut så sitter ett moment.
Både jag och Juppe var så nöjda efter passet. Vi jobbade inte stenhårt, det kan jag inte säga. Jag hade för många frågor till Karin för att vi skulle hinna göra det. Men det vi gjorde blev bra!
Jag vill att Juppe själv ska ta ansvar för att röra sig rätt. Att han ska lära sig hur det känns när det är rätt och själv vilja dit.
Inte kasta sig så både bogar och ben ryker åt alla håll. Utan lite mer som en balettjuppe, med koll.
Patti blev sömnig när jag stod och fotade Juppe, han parkerade sig för en tupplur i vindskyddet.
Sekunden efter att jag klivit ur hagen gjorde Juppe honom sällskap, på behörigt och respektfullt avstånd, strax utanför vindskyddet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar