Vi älskar sällskap. I dag fick vi sällskap.
Du, grabben, varför har du så lång tunga? undrade Juppe när promenadkompisen flämtade efter en timmes rask promenad.
Grabb? Även en dam kan vara skönt behårad, sa Wilma (?). Hm, sa Juppe och tänkte kanske på tjejbaciller och slabbedaskaren till puss han fick innan vi började gå.
Jag är så nöjd med att Juppe är så lydig när vi är ute och går. Det går att säga ”varsågod” och låta honom beta några tuggor och sedan gå vidare utan kamp.
Det är en positiv bieffekt av ett ändlöst promenerande.
Vajna och Barbie med bihang hängde med.
Juppe muttrade något om att han minsann inte har någonting (förutom mig då). Inte så mycket som en egen liten katt. Eller slaskig hund.
Voffelina poserade genast med allvar i blick. Klart Juppe ska ha en egen hund.
Han är lite jobbig att vara ute och gå med, annars går han att rekommendera.
En vill ju gärna vara en positiv förebild för rasen, sa voffelina och log.
Kan ni inte sätta er tillsammans så jag får ett kort? sa jag.
Då blev det helt plötsligt lite . . . ansträngt.
Hund och hästspråk är i alla fall rätt likt varandras i vissa fall. Tittar en bort så är man både ointresserad och ganska artig. I alla fall inte påstridig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar