När är det som svårast att rida rätt?
För mig är det när jag är ensam och när jag ska korrigera saker i farten, till exempel på en uteritt.
Min ridfröken Matilda kör ett helt fantastiskt koncept: uterittslektioner.
Det betyder att vi rider ut tillsammans och att hon har sitt fokus på mig och min häst.
Genom uterittslektioner har jag lotsats genom ridrädsla, nu vågar jag bejaka fart och jag har fått hjälp att uppskatta när Juppe bjuder på fart.
Det är så nyttigt att få höra i exakt samma sekund att jag straffar min häst som gör som jag ber, nämligen att sätta fart, genom att omedelbart ta tyglarna.
Och att jag trots att jag inte trodde det höll balansen i tygeln (speciellt i trav), nu jädrar i min låda har jag blivit mycket, mycket bättre på att hålla min egen balans.
Jag vågar driva på i tölten så att takten blir allt annat än ren, för vi måste ju ligga på gränsen för att den där gränsen ska flyttas.
Ja, ni förstår. Jag tror inte det finns ett problem eller någonting som måste förfinas som inte går att göra i farten, i guds fria natur.
Varken jag eller Juppe tycker att det är kul att nöta teknik på en ridbana, både han och jag tappar bjudningen. Utomhus finns så mycket att uppleva som kan ge fantastisk övning i sig och bjudningen kommer nästan av sig själv, speciellt som man rider med en glad hästkompis.
Annat som jag har övat på är händerna, som slokat som vissna tulpaner när det var som värst. Armbågar som liksom vill lyfta från kroppen och hjälpa till med farten som små vingar.
Magstöd för att centrera Juppe och de jävla små halvhalterna. Tempon i alla gångarter.
Nöjda efter avslutad lektion. Lite reflektioner.
Borde den där människan ha häst kanske du tänker? Eller ens rida?
Jajamen!
Mitt självförtroende är inte rekordartat stort när det gäller ridning, men jag är heller inte beredd att utplåna min själv. Min uppskattning är att min ridning är över medel om man jämför med hobbyryttare som precis som jag återupptagit ridningen i mogen ålder.
Jag är ambitiös, vill utvecklas hela tiden och tar hjälp. Det vore ju konstigt om det inte gav resultat.
Min inställning till ridlektioner är att det är det bästa som finns i hela världen.
Jag har inga problem med att ta kommentarer och synpunkter på min ridning. Dessutom vet jag att kommentarerna är välvilliga, de är till för både mig och min hästs väl och ve.
Matilda är dessutom så klok att hon pejlar läget hos både häst och ryttare före lektionen, är det en dålig dag för en matte kanske det inte är läge för galoppintervaller . . .
Jag vill helt enkelt peppa alla till att våga sig på uterittslektioner, både elever och ridlärare.
Därför har jag bett Matilda sammanfatta hur hon tänker kring uterittslektioner:
Jag började hålla uterittslektioner någon gång i högstadiet, så för ungefär 7 år sedan.
Jag började hålla uterittslektioner eftersom jag gärna tränar hästarna ute i naturen samtidigt som att jag upplever att det kommer andra utmaningar med uteritter som man inte kan komma åt på samma sätt på ridbanelektioner som exempelvis ridrädsla under uteritt.
På en uterittslektion rider jag som instruktör med på uteritten.
Jag håller uterittslektion för endast ett ekipage åt gången eftersom det ibland är en utmaning att rida och undervisa på ett bra sätt samtidigt.
En uterittslektion kan se ute på olika sätt. Det beror lite på vad de olika ekipagen vill ha hjälp med; jag peppar och utmanar i små steg om det är ridrädsla, delar med mig av träningstips ute om det är någon som mest brukar vara på ridbanan som vill göra mer träning ute i naturen eller ger dig träningstips i stunden.
Jag har en plan inför uterittslektionen kring vad vi ska jobba med, men tycker det är viktigt att vara flexibel utifrån både häst och ryttares dagsform samt vara lyhörd på vad det är ryttaren vill ha ut av lektionen. Är det hjälp med takten i tölt eller med att våga galoppera?
Jag brukar anpassa var jag och min häst rider i förhållande till det andra ekipaget.
Rida bakom för att se oliksidighet hos både häst och ryttare. Rida i bredd för att kunna visa en övning eller se hur hästen och ryttaren använder sina kroppar från sidan. Rida framför för att öka bjudningen hos den andra hästen.
För att kunna göra detta är det viktigt att jag och min häst kan lita på varandra i alla situationer. Jag brukar anpassa hästen utifrån vad vi ska träna på och det andra ekipaget, men oftast använder jag en erfaren och välutbildad ridskolehäst som jag kan visa övningarna på.
Och du som inte har tillgång eller råd med lektioner, be en kompis rida med och hålla koll på dig och dina hjälper.
Matildas förslag på teman på kompisuterittslektioner:
- Sitsträning. Turas om att kolla och påminna varandra om sitsen. Några bra grejer att kolla efter: Ligger sadeln mitt över hästen? Är ryttarens axlar i jämn höjd? Är skänklarna i samma position? Är blicken i ögonhöjd?
- Dressyrträning utomhus. Utmana dig själv att träna på samma saker i naturen som på ridbanan. Gör öppna, skänkelvikning, träna ställning och böjning och så vidare.
- Rid i bredd och hjälp till att kolla hur den andras häst rör sig. Berätta vad du ser så att ryttaren kan börja koppla ihop känslan med hur det faktiskt ser ut. När blir hästen bättre i takten, när bär den sig bra och när ser den avslappnad ut?
Matildas förslag på fokus på uterittslektioner med ridlärare:
- ÖVERGÅNGAR. Bygger hästens styrka, balans och skapar förutsättningar för bra gångarter.
- Få hjälp av din ridinstruktör med hur du kan jobba för att våga göra det som du vill göra men kanske inte riktigt vågar.
- Galopp. Jag upplever att många ryttare galopperar mer ute än i exempelvis paddocken. Toppen att träna på det i den miljö där man gör det mest tycker jag!
Kommer du att testa det här? Berätta!
Vad är det du behöver öva på?
Törs du berätta för din tränare vad du behöver öva på?
Är det något du är rädd för när du rider?
Har du förståelse för att andra kan vara rädda, eller är det lite obegripligt att den personen ändå ska upp på hästryggen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar