Från gny till wow

Jag är så stolt över min trevliga och vänliga häst.

I kväll sparkade han boll, plockade koner med munnen och kallades in av min fullständigt hästovana barndomsbästis Catta.

En riktig gentleman (med visst godissug).

Många blir förvånade över att en häst kan göra trick, men jag tycker inte att det är underligare än att en hund kan göra det.

En Juppe är smart, så han behöver trick som utmaning.

Det där med inkallningen gick sämst, han var inte särskilt övertygad om att en bästis hade någon som helst rätt att ropa Juppe och att det då skulle betyda kom hit.

Nåja. Kul övning i alla fall. Jag fick springa över ridbanan (för att stå bredvid Catta och ropa), så jag har gjort mitt.

Det där med gny och wow då?

I går red jag och Juppe på ovalen. Jag var lite trött och vissen så ovalen blev bra. Blåsigt och lite läbbigt var det och en ny söt häst sprallade å det grövsta med gammelgubben Dynan i hagen närmast ovalen.

Distraktioner fanns alltså.

Mitt i alltihop det där så lyckades jag faktiskt känna flera gånger att när jag driver fram Juppe mot bettet och jag håller emot så att säga, eller fångar upp honom, så åker ryggen upp på det mest fantastiska sätt.

Det gick inte alla varv, men några. Och - Juppe fick så mycket beröm när han höjde ryggen att jag tror att han börjat leta efter det själv.

Jag är så stolt över oss. Och så tänker jag, stackars älskade häst som har en sådan kratta till matte som inte kan sånt där. Den fina pållen får verkligen vara med om många experiment. Det är väl därför nybörjartanter egentligen ska köpa läromästare och inte unghästar.

Men vi tar oss.