Tomten Juppe lär dig Rydbergs dikt - vare sig du vill eller inte

Jag är nog lite mesig, fattar att vi får växla upp om Juppe ska bygga mer muskler och få bättre flås. Men i dag blev det bara ett skrittpass på banan.

Tänker att det ändå är bättre att röra på sig lite än inte alls. Och stationerna är roliga. Jag tycker kort och gott att det är lite läbbigt med halkan.

Äääääntligen kom jag ihåg att köpa pälsglans också. Hu, vi har haft en skriande brist på det.

I hagen:

Du - ska inte jag ha min luva på mig i hagen? Den känns helt rätt.

Jo, och så kan du väl be Magnus att släta till lite här, och kanske sätta upp en belysningsstolpe. Allra helst en spotlight som kan följa mig.

Va? sa jag. Är du rädd för att slå dig? Få fläkskador?

SSCCCHHHHHHH! sa Juppe. Nu känner jag det. Hosta, hosta, harkla, harkla. Det är NU:

(harkel, harkel)

Myndig Jupperöst:

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Gud vad fint, sa jag. Har du övat länge? Vem har lärt / här avbröt Juppe:

(nu med vibrato i rösten)

Står där så grå vid ladgårdsdörr, 
grå mot den vita driva, 
tittar, som många vintrar förr, 
upp emot månens skiva, 
tittar mot skogen, där gran och fur 
drar kring gården sin dunkla mur, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

Bravo, han jag precis säga:

För sin hand genom skägg och hår, 
skakar huvud och hätta --- 
»nej, den gåtan är alltför svår, 
nej, jag gissar ej detta» --- 
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
går att sköta sin syssla.

Ho, ho, sa jag. Tomten är det Bäjeby-Magnus det eller?

Nu fräste Juppe åt mig att respektera hans konstnärliga integritet.

Sedan tog han ett djupt andetag:

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen --- 
korna drömma vid månens ljus 
sommardrömmar i båsen; 
glömsk av sele och pisk och töm 
Pålle i stallet har ock en dröm: 
krubban han lutar över 
fylls av doftande klöver; ---

Makalöst. Du har ett fantastiskt komihåg. Nä, nu måste jag kanske . . .

Går till stängslet för lamm och får, 
ser, hur de sova där inne; 
går till hönsen, där tuppen står 
stolt på sin högsta pinne; 
Karo i hundbots halm mår gott, 
vaknar och viftar svansen smått, 
Karo sin tomte känner, 
de äro gode vänner.

Juppe tittar anklagande på mig. En bjäbbig Karo har vi ju, men hur ska du fixa fram höns och lamm och får? Glöm inte tuppen!

Jag? sa jag.

Tomten smyger sig sist att se 

husbondfolket det kära, 

länge och väl han märkt, att de 

hålla hans flit i ära; 

barnens kammar han sen på tå 

nalkas att se de söta små, 

ingen må det förtycka: 

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, 

ren genom många leder 

slumra som barn; men varifrån 

kommo de väl hit neder? 

Släkte följde på släkte snart, 

blomstrade, åldrades, gick --- men vart? 

Gåtan, som icke låter 

gissa sig, kom så åter!

Eh, hå, hå, ja, ja, sa jag. Det här var ju en bit före #metoo så att säga.

Gulligt, men lite föråldrat kan en väl säga?

Tomten vandrar till ladans loft: 
där har han bo och fäste 
högt på skullen i höets doft, 
nära vid svalans näste; 
nu är väl svalans boning tom, 
men till våren med blad och blom 
kommer hon nog tillbaka, 
följd av sin näpna maka.

Det här tror jag vi har, sa Juppe. I alla fall har vi lite småkrafspippifåglar som slåss med varann under taket till stallet.

Öh, öh:

Då har hon alltid att kvittra om 

månget ett färdeminne, 

intet likväl om gåtan, som 

rör sig i tomtens sinne. 

Genom en springa i ladans vägg 

lyser månen på gubbens skägg, 

strimman på skägget blänker, 

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, 

livet där ute är fruset, 

blott från fjärran av forsens fall 

höres helt sakta bruset. 

Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 

tycker sig höra tidens ström, 

undrar, varthän den skall fara, 

undrar, var källan må vara.

NU KOMMER REFRÄNGEN, SKREK JUPPE. DEN ÄR SÅ BRA:

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 
Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken. 

Oj, vad skönt, sa jag. Det är himla många verser i den där.

Ska vi tvinga Bäjebyarna att klä sig i grå kläder nu då? Ho, ho.

Du ska dressera resten av killarna att trippa fram som tomtenissar och buga vackert åt publiken när JAG är färdig.

Vi får se hur det blir med det, sa jag. Jättebra jobbat i alla fall, det där är toppengympa för små grå hjärnceller. Vem har lärt dig då? Eller, jag vill inte veta faktiskt. Någon som är liten och grå?

Fotnot: Viktor Rydbergs dikt tomten publicerades ursprungligen i Ny Illustrerad Tidning 1881.