Vi härdade våra nerver i blåsten

Byar upp till sexton sekundmeter kunde moder Jord prestera i dag.

Jag och Juppe värmde upp på ridbanan, gick finemang. Sedan tänkte jag att vi är ju bara små lortar om vi inte gör något mer. Vi rider mot ovalen/grusvägen mot Hallbo och bestämmer oss på vägen dit vad vi gör.

Det blev uteritt, trots allt. Juppe var storögd och trög, men masade sig bortåt. När vi klarat oss genom läbbiga allén frustade han glatt.

Sedan kom nästa utmaning, förbi garaget. Phu. Då kom nästa frust.

Stelt, svajigt och hoppigt blev det. Men det får väl vara okej, tänkte jag. Växlade som en galning mellan trav, skritt, tölt för att hålla min kompis sysselsatt.

På grusvägens raksträcka upp mot skogen slog jag till och med till med en galopp. Den började riktigt trevligt, sedan sa min jacka FLOPP i vinden. Då blev det kanonkula av det hela.

Det som är bra är att Juppe stannade när jag vrålade NEEEEJJJJ.

Han vill väl kompisen även om nerverna ligger på utsidan.

Uppförsbacken mot Hallbo vimlade av troll, så där jag gick nedåt sedan. Jag och Juppe klarar allt så länge jag är på backen. På vägen upp skakade Juppe i kroppen.

Hoppade upp igen och det blev en hel del trams på vägen hemåt. Fick hoppa av två gånger för att lugna Juppe. För att det inte skulle kännas fånigt för min del så gjorde vi en sväng mot källarbacken, bara för att se att han gjorde som jag bad. Jo, med nöd och näppe.

Sista biten fick han promenadsällskap. Och på gårdsplanen sa min jacka FLOPP igen och då skuttade han framåt i panik. Det fina i kråksången är att han stod still igen när jag sa NEJ.

Från backen fick vi öva många gånger på att Juppe skulle sänka huvudet under hela turen.

Jo, jo. Både bu och bä alltså. Som vanligt.

Vi måste ha det lite jävligt ibland och ha lite diskussioner jag och Juppe, så har vi det. Tror Juppe kommer att uppskatta markarbete och ridbanan i morgon kväll.

Lite osäker i ögonen var han min kompis när han släpptes ut i hagen. Någonstans mellan skamsen och fundersam på mitt humör.