Från grinfärdig till ganska nöjd på en tur

Jag kan bli oändligt trött på mig själv. Eller på det jag, jag är nu.

Var är den där Bettina som glatt gav sig iväg på sin Juppesnupp som var ännu räddare som nyköpt och sexåring. Den Bettinan (gjorde i och för sig saker som jag inte skulle göra om i dag eftersom jag har skaffat mig klokskap) tog långturer på pållesnupp. Ensam.

Avåkningen har ätit sig in i min skalle. Jag är så besviken på att jag låtit det bli så.

Jag hoppade av Juppe när han började konstra i läbbiga allén. Det kändes som han ville vända och dra.

Hoppade upp igen efter avelsflockens krypin.

Det gick helt okej att trava och tölta på grusväg och längs åkerkanter.

Halvvägs in i skogen kände jag det igen. Hundar som skällde i fjärran gjorde att jag vred på huvudet och Juppe blev mer och mer stirrig och spänd.

Jag hoppade av och gick före. Grälade på Juppe när han lät halsen gå upp som en giraff, drog ned huvudet på kompisen och backade honom. Tvingade honom att titta åt mitt håll istället för att stirra med tefatsögon in i dungen vi gick genom.

Om det är kul? Nej. Inte ett dugg.

Det är länge sedan jag kände ridglädje på riktigt. Just nu är det mer plikt att åka ut till stallet än genuin rekreation. Jag sänker axlarna de dagar jag bestämt att det ska vara markarbete.

Yes, Juppe. Vi överlevde skogsdungen.

Hoppade upp igen och nu pekar ju mulen ovillkorligen hemåt, oavsett hur vi rider.

Juppe hade svårt att slappna av i tölten, det blev knackigt och läbbigt. Jag fick mer och mer och mer och mer i händerna. Och Juppe mer och mer och mer hektiskt bråttom.

Jo, vantarna fick jag överge vid avelsflocken. Jag kände direkt att jag inte skulle ha en chans att plocka hem Juppe med ridvantar på. Fick offra korvfingarna i temperaturen runt nollan. Det gick ändå bra.

Till höger på den här bilden går ett krondike. Det var på en smalare åkerkant där som jag åkte av min vän.

När vi var här fick Juppe superbråttom. Helst ville han bara springa hem i flygande fläng, det kände jag. Han var inte alls med mig.

Vad gör en då? Sysselsätter både sin och hästens hjärna så gott det går.

Aktiv skritt i riktning mot stallet så att säga (enligt Juppes hjärna är det mot stallet) och mjuka serpentiner. Jag tvingade mig att rida så noga jag kunde, halvvägs kom jag på att halvhalter inför varje böj ju är bra.

Juppe började frusta.

Den rackaren trodde vi var färdiga och skulle gå mot grusvägen när åkern tog slut. Det skulle vi inte eftersom jag bestämt mig för förbättra Juppes kondis. Jag tror att det fattas en hel del kondis faktiskt.

Vi styrde tillbaks längs åkerkanten. Nu körde vi tölt i slalomsvängar istället. Lika noga ridet. Tror det var galet jobbigt för Juppe med lite gropig och gräsig åkerkant. Han flåsade rejält efter en raka med svängar på.

Färdigt?

Nej. Alla goda ting är tre. Tillbaks och så samma procedur - tre gånger.

Nu frustade Juppe efter tölten också.

Töltade sista åkerlappskanten mot grusvägen också, då var Juppe rejält sliten och föreslog skrölt. Helt okej, sa jag. Det är minst lika stärkande som tölt.

När vi nådde grusvägen hoppade jag av.

Och Juppes krulliga nerver återvände. Det var troll som hela tiden ville äta upp hans rumpa.

Jag styrde stegen mot allt som var farligt. Viftade med hösilageplast. Och - kom på att jag kunde vifta med bakflärpen på min jacka. Juppe hoppade nästan jämfota. När han stod still med sänkt huvud trots att jag smattrade med jackan blev det godis.

Varvade sluta med jackvift på vägen hem. Funkade jättebra!

Nästan hemma går man förbi en gård med garage och med en allé på slutet. Där mötte vi en hel hög hundar, en barnvagn, glad unge och trevligt par.

Det lustiga är att sånt bryr sig inte Juppe om. När en hund skällde så vände sig Juppe olyckligt runt och tittade bakåt - är det någon som ska äta upp min rumpa nu? Det får mig att tvivla på hans intelligens som jag brukar skryta om.

Glada ungen fick klappa Juppe som snällt sänkte mulen.

Trevliga paret bor en bit bort längs asfaltsvägen. De har skaffat både alpackor och getter. Jag frågade om jag och Juppe fick gå och kika på alpackorna någon dag, för att stärka nerverna så att säga. Det gick jättebra, alpackorna är vana vid hästar.

Vi pratade också om suget efter skogsvägar och andra vägar som går att promenera utan att behöva vända om och gå samma väg tillbaks.

Precis genom läbbiga allén mötte vi en trevlig äldre man som har åkern närmast tanten Dagnys hus (på ena sidan allén).

Juppe var jovialisk igen. Mannen var ute och spanade på djurspån i nysnön. Odlar man oljeväxter så vill man ju inte ha besök där, men han såg nöjd ut ändå. Han såg spår av älg, rådjur och något mer.

Mannen var förundrad över att Juppe inte är rädd för älgar. Juppe stirrade förundrad på mannen, men sa inget.

Tror både mina och Juppes nerver egentligen behöver ridsällskap. Och just det är det himla sällsynt med. Får försöka hitta på övningar som villar bort både mitt och Juppes huvud.