Sicken tur att solen sken i dag med. Jag och Juppe gav oss iväg längs åkerkanterna på tur.
Stackars Juppe har greppat att jag varit orolig för hans broddtramp, men hans hästhjärna har översatt det till att det vimlar av spöken överallt. Spöken sugna på en saftig hästrumpa.
Det tog sin tid innan Juppe slappnade av. Det blöta på åkerkanterna hade blivit till isfläckar, på vissa ställen trampade vi igenom så det krasade. Enda gången Juppe gick stroke var när han såg ett dräneringsrör sticka upp där det baske mig inte funnits något lömskt rör förut!
Men en Juppe är schysst, han stelnar bara som en fågelhund. Visst klarade vi den pärsen med.
Juppe fick också klura ut hur han skulle ta sig över ett blött parti från ett skogsparti mot en åker. Han klurade länge och väl, tänkte på att hoppa över hela skiten (det tyckte inte jag var så bra) - men så tog han mod till sig och var noga med var han satte hovarna.
Å vad nöjda vi var när vi kom till torrare mark! Sånt bygger självförtroende på en Juppesnupp.
På hemväg blev det underligt hektiskt. Juppe ville inte skritta, han ville smygöka till tölt.
Jag tycker det räcker bra med skritt på en frusen grusväg, i alla fall tills man vant sig med hårt underlag.
Fick helt sonika hoppa av på hemväg istället för att slåss med Juppe. Skönt det med att få traska bredvid en nöjd bästis.
Du, sa Juppe.
Det gjorde vi bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar