Å, jag är så glad. Jag har överlevt att fylla 50 år (har känts konstigt och stort och läbbigt). Det är två dagar sedan jag pussade på Juppe så det var extra skönt att hänga med kompisen i dag.
Jag var osäker på underlaget och misstänkte att Juppe kunde få megastyltor av blötsnön. Vi höll oss på ridbanan, men jag tog hjälm på och Juppe fick betsel och huvudlag. Det går ju finfint att jobba från backen med tyglar också.
Vi började där. Juppe var så stilig! Jag höll tyglarna med en hand och klev bredvid honom. Han ville så väl, så väl. När jag satte fart satte Juppe fart, och med hjälp av tyglarna kunde jag samla ihop honom lite.
Sedan hoppade jag upp barbacka. Det gick så bra. Jag ville egentligen inte göra så mycket mer än att fortsätta att leta efter våra magmuskler.
Kanske var det tack vare vår tacksamma och hänförda publik som Juppe bjöd på många rygglyft och hittade magmuskler.
Det är väl inte klokt egentligen - jag borde ha hittat Juppes magmuskler för länge sedan, vi har ju kamperat ihop i fyra år.
Men, men. Det är ingen idé att gny över saker en inte kunnat, en får vara glad för den utveckling en gör istället.
När Juppe går i skritt så letar och letar vi efter magmusklerna. Juppe kör upp huvet i frustration, tjong! Kamel med svankrygg, jag ger kommandot - sänk huvudet, ner med huvudet. Juppe gör som jag ber och jag hålller kvar i de jävla tyglarna (känns lite läbbigt men lättare efter övningar där vi människor fått vara hästar/ryttare åt varandra och fått känna i händer hur läbbigt en slak tygel är så går det mycket, mycket bättre. En övning som fröken Annica kör).
Med rejält tygeltag och armbågarna vid midjan så driver jag på Juppe fram mot tygeln och rätt vad det är så åker jag faktiskt upp när Juppe hakar i magmusklerna.
Det är så härligt!
Nu har han fått beröm så många gånger för det så jag tror han börjar leta efter läget alldeles självmant.
Ja, ja. Det är klart han badar i godisar.
Vi knogade på ett bra tag, körde slutor också och jagade spöket Mollgan med piskens spets. Tjoff! Längst där ute ska han sitta, tror både jag och Juppe går igång på mentala bilder.
Det gick jättebra åt båda hållen. Mycket lättare barbacka än i sadel.
Överleva 50-årsdag då?
Vi är ingen stor familj, men vi är naggande goda. Gänget hängde med mig till Sundbyholms slott för att äta gott och sova över.
Så skönt och lagomt firande. Så glad och tacksam för mitt lilla gäng. Bättre finns inte.
Förutom god mat och härlig stämning, en doft av 1600-tal (skönt, så gammal är jag inte) och barnbarnet som gav järnet för att få vara med under kvällen så upptäckte jag roligheter på slottets väggar.
Ja. Tema häst förstås.
I en serie tryck presenterades en rad kungligheter. Det jag tyckte var roligast att se var hur hästmodellerna förändrades med varje generation kunglighet.
Så här var roligheten ramad. Don efter person. Det började med Gusav Vasa till häst (tillträdde 6 juni 1523).
Ja, ni ser själva. Robust gubbe på robust häst. Här är det hovskägg och muskler som gäller.
Det här är rad två av kungligheter till häst. Ni ser vad som händer. Jodå, kvinnor dyker upp i damsadel gudbevars, och fyrkantiga muskelpaket till pållar börjar bli allt mer sirliga och eleganta.
Elegans. Påkopplade bakben förstås. Krökt nacke på hästen, men inte under lodplan.
Sista bilden i serien var den här charmiga. Gamla kungen (nuvarande kungens farfar, som tillträdde 29 oktober 1950). Sirlig gubbe på sirlig långbent häst. Här var det inte stridshästar som gällde, utan elegans.
Mums. Den här samlingen hade jag gärna haft hemma . . .
Och ovanför terrinen med stuvad svartkål, prinskorvar och revbensspjäll hängde den här:
Mörkt och svårgluttat. Men här har konstnären sparat på besväret och liksom "klonat" hästarna i bakgrunden. Samma svartbruna häst på rad i all evinnerlighet. För mycket av allt.
Sympatiserar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar