I dag skrek jag åt min fina häst

Jodå. Så här såg han ut, nyss utsläppt i den nedre av valackflockens tre lyxiga hagar (så glad och tacksam för dessa ytor).

Juppe STIRRADE MED FASA mot MÖRDARMINISHETTISEN som GNÄGGAR OTÄCKT!

Helvetes jävla skit-häst-stadiet hade jag kommit förbi då. Jag var mer på halvtuggat gelehallon-stadie.

Vi hade en fin uppvärmning på ridbanan, 20 minuter med påkopplade bakben och fläckvis magkontakt. Bra grejer.

Sedan bestämde jag att skritt bränner inga kolor på magen. Här krävs mer fartfyllda saker. Tölt allraminst. Halt och jävligt överallt. Så jag tänkte: vi rider fram och tillbaks längs vallen som ger mest hösilage. Den mot nybyggda villorna.

Ja, det var ett tag sedan vi gick där.

Det var trolltätt.

Juppe har en smaskig, smaskig, smaskig rumpa. Han var nästintill okontaktbar. Jag fick hoppa av.

Jag gick gå bort längs åkerkanterna. Några gånger längs promenaden skrek jag åt min kompis och körde runt honom runt mig. Blodet kokade, hjärnan blev en liten aggressiv klump av receptsamlingar på islandshäst med saffranssås, islandshäst med glöggsås, helgrillad islandshäst i sin egen sås och islandshästskalle presenterad med ett prassligt underlag av festlig grönkål.

Ja. Jag ville döda min fjompiga häst på fläcken. Dränka honom i diket. Klippa svansen av honom.

Sedan lugnar man ju alltid ner sig. Ser sin kompis runda ögon som har vita ränder av skräck alldeles på riktigt.

I Juppes arma skalle är det på riktigt.

Då hjälper inte något gullegull.

Det enda som hjälper är att biffa upp sig till hockeyhjälte allra minst  (väljer den där kvinnliga sorten som faktiskt inte får någon sponsring alls utan får jobba som förskollärare en hel dag innan hon åker på match och kommer hem klockan fyra på morgonen innan en ny arbetsdag). Så TUFF blev jag.

Juppe stirrade förfärat på mig. Och stoppade lydigt ned huvudet mot backen. Ja, och så höll vi på. Traskade sedan tillbaks mot stallet. Gjorde stopp strax innan vallen tog slut. Hoppade upp, vi klarade att stolpigt skritta bort.

Gott nog.

Hoppade av, gick tillbaks.

(Inte undra på att jag går ned i vikt, redan nu var jag rödkindad och svettig).

Vi gjorde om det hela (Juppes blick på mig nu var nästintill obetalbar. Ja, jag är väl en ganska feg tant, men min envishet är svårslagen. Och jag är inte lat!).

Nu kände jag ändå att Juppe gav upp i kroppen, vi gick från grisepass - medelst sidvärtesförflyttningar till faktiskt avslappnad och fin tölt. När Juppe nöjt frustade två gånger på raken vrålade jag BRAAAAA och så hoppade jag av.

Juppe såg nästan chockad ut.

Det var på hemväg som mördarminishettisen trumpetade. Juppe höll på att krypa ur sitt skinn.

Håhåjaja. Pill i stallet och mer hö till lilla kolan på magen. Och så ut i nedre hagen nära mördarminishettisen. Juppe såg rundögd ut igen men hakade på.

Det var i hagen jag gjorde det korkade. När Juppe fått sitt haggodis och sitt beröm så kunde jag inte låta bli att smälla ihop händerna och vråla sassabrassa!

Klart Juppe trodde det var en mördarminishettis som vill äta hans rumpa. Jag förstod det efteråt. Han galopperade inte ens snyggt, mer som en kamel.

En kan inte vara bäst jämt, eller pedagogisk jämt. Tydligen.

Flyktdjuret.

En sista blick mot mördarshettisen.

Om jag vill ha det så här?

Nej.

Vi ska ut på varenda läbbig väg vi kan runt Bäjeby. Ja, jag är en försiktig tant, men med nolltolerans mot troll av alla slag. Nu ska vi ut och härdas.