"Du är inte bättre än Juppe"

Sommartider är ljuvliga tider. Vi slänger upp altandörrar och ytterdörrar och låter vindar och katter svischa in och ut som dom vill.

Klampar runt med skor gör vi också och skiter i att städa. Tur att barnen är vuxna, nu slipper jag oroa mig för att andra ordentliga föräldrar ska se vår misär. Kommer folk hem till oss nu gör de det på egen risk.

Men - det finns alltid ett men. Katterna vill så gärna komma in med små "presenter". Presenter som jag inte vill ha. Halvdöda möss som piper i dödsskräck, fåglar som måste fångas in och, ja, ni fattar.

I kväll gjorde jag en tvärnit på köksgolvet. Där låg något vansinnigt äckligt. Och jag har ändå sett mullvadar, åkersorkar, små musungar, riktiga råttor i hel och halv form. Men något i den här stilen hade jag inte sett.

Nackhåren reste sig.

Jag gick på stolpiga ben mot en tunnhudad äcklig pryl, som dessutom blivit av med huvudet. Mer päronform än djur så att säga. Halväten säkert. Under vårt köksbord.

Jag lät som katterna när de är upphetsade, fast jag svor. Djävla-djävla-djävla-helvetes-fan-skit!

Det var en potatis.

Vi har lämnat en gäng för groddning i en låda, och de stackarna har inte hamnat i jorden ännu.

Phu. Jag joggade lättat runt liket.

Det torkade skalet såg precis ut som skrynkligt skinn. Ljust, ömtåligt och äckligt.

- Du är inte ett dugg bättre än Juppe, sa mannenvännen när han gick förbi.

- Det är precis det där Juppe gör när han ser något. Hans och din hjärna funkar likadant. Blixtsnabbt har ni hittat på en förklaring (eller ett troll).

Gnmfph, sa jag och åkte till stallet. Där stod en gentleman redo och bjöd mig armen (benet) och tog mig på promenad i kvällssolen.

Självklart tog vi horsies efter promenaden, vi är lika fåniga båda två.

 Och du säger att jag har sura mungipor, sa Juppe.

Titta på det här då!

Du har rätt, sa jag.

 Jag vet, sa Juppe.

Måste du säga sådär varje gång du har rätt? sa jag.

Japp, sa Juppe.

Deal with it.