Men näej, jag gör ett avsteg mot ett kvasiintellektuellt inlägg om vad vi egentligen är för våra hästar.
Varför?
I dag när jag skulle hämta Juppe i hagen (alla grabbar håller till längst bort, där de nu får beta gräs) så mötte han ändå upp. Mackan kom också, som han brukar.
När Mackan förstod att det var Juppe som skulle följa med mig såg jag hur han blev svart i ögonen. Han gjorde en tjurrusning mot Juppe och bet honom rejält över manken. Jag vrålade näääääj, och sjasade bort Mackan.
Juppe blev lite osäker, men var tämligen oberörd. Förutom att det duggade tätt av troll i skogshagen, men det är något annat.
Tror du att hästar kan vara avundsjuka? frågade jag min man när jag kom hem.
Mannenvännen har tagit alla bilder i inlägget. Han vet inget om hästar och har ingen större lust att göra det heller. Men han är glad för min skull, att jag njuter av att hänga med pållar.
Nä. Men jag tror att du förgyller Mackan, svarade mannenvännen.
Nej, han menar inte att jag är osedvanligt förtjusande i hästars ögon, utan att jag ger status. Att få uppmärksamhet av en människa och att få jobba med oss ger status. Stjärnglans.
Jag tror jag håller med. Vad tror du?
Det blir inte en enda bild i dag från uppvisningen, det blir vardagsbilder av pyssel inför istället. Ett pyssel och ett mentalt förberedande och jo, bonding, med pållen genom skötsel. Sådana bilder kan man ju aldrig ta själv.
Visst är det trevlig stämning i stallet! sa jag till mannenvännen.
Ja, alla beter sig som de är i sin egen privata telefonkiosk, svarade han uppskattande.
Och nog är det så, vi är där för att göra något. För att jobba, för att vara med våra hästar. Och så blir det lite trivsamt snack inemellan. Men det är inte huvudsaken. Det är så vilsamt. Här är ingen ute efter att veta mest eller att glänsa. Vi är. Tillsammans, men ändå inte.
Mackan som är en liten islänning lyckas se stor ut.
Hur går det till?
Behändig storlek igen.
Undrar vad våra fyrbenta kompisar tycker om borstandet?
Jag har bara lyckats träffa hästar som faktiskt verkar gilla kontakt, men jag vet ju att det finns hästar rent av tycker det är jobbigt.
Här var jag uppvärmd, och jackan åkte av.
Enligt reglerna för tölt in harmony får hästarna för en gångs skull ha flätade manar.
Det ska utnyttjas.
Lite trampigt blev det under flätningen, men nog se han ändå ganska nöjd ut nu?
Ett helt gäng telefonkiosker.
Mackans ägare Karin checkar in. Vi pratar ofta om vad vi tror gör hästar glada.
Och om hur det är i människoflockar, på jobbet och sådär.
Med borstning och pyssel kommer också någon slags samhörighet.
Det tar sin tid, men både Mackan och jag hinner pejla in oss på varandra.
Hur är du i dag?
Tur att jag inte är professionell ryttare och kanske skulle förväntas hoppa upp på en pålle som är färdiggrejad och "bara" rida som en gud. Jag behöver tiden i stallet, både före och efter.
Och inte är jag snabb. Jag behöver inte vara det.
Och inte rider jag som en gud heller.
Färdigfilosoferat för i dag.
Det vore kul att veta vad du tänker.
Är jag fjollig? Överanalyserande? Eller ganska vanlig?
Vad tror du att vi är för våra hästar?
Om det inte blir någon bild på Juppe? Klart det blir.
Här är han den sönderblåsta hästen med nerver av glas.
Nervig men ack så vacker.
Och till slut en riktig mysmule.
Även om han töltade (!) i säkerhet till kompisarna i nedre hagen när myset var slut.
Oj, kommer kommentarsfältet att räcka till, tänker jag :-)
SvaraRaderaAvundsjuka hästar, ja! Ser det nästan varje dag hemma, dock inte hos alla...Vi har ju två divor, Hugrakkur och Hrodur som KRÄVER uppmärksamhet och bästa Tindur som inte bryr sig! Ex;om jag står och borstar och pratar med T kan Hugis stå och titta på oss i sin box och nicka upp och ner med huvudet ända tills jag tittar på honom och talar om att jag ser honom! Hordur kommer fram i hagen och jagar bort alla som kräver för mycket uppmärksamhet av hans husse! Men så har vi en häst i hagen som är lite knepig, han går gärna fram och biter de andra hästarna när någon människa är i närheten. Han kan ge sig på en häst fast man går med den i grimma, vilket INTE är ok! När jag kommer ut i hagen är jag den som bestämmer över alla, punkt! Så ibland går jag fram och flyttar på den lite knepiga hästen bara för att visa de andra att jag kan! Detta imponerar stort på alla utom Hrodur som ju är högst i rang.
Hästar är smarta djur, trots sin lilla hjärna, de lär känna oss bättre och snabbare än vi dem. Pysslet, borstandet, är ett sätt för mig att ta reda på vilken status min häst har just idag. Och jag ger mig tusan på att han läser av mig där också, vi pejlar varandra, för att sen lägga upp träningen efter det. Ju duktigare jag är på att läsa hästen desto bättre ridpass får vi!
Måste nog skriva ett eget inlägg i ämnet :) ju mer jag tänker på det desto mer dyker upp! Roligt!
Men vad fin Juppe är i kroppen, trots att du inte kan hålla igång honom!! Bra hagar där du står??!!
Ja, skriv ett eget inlägg! Det blir kul att läsa!
RaderaJuppe är nog också en diva, men en ranglåg sådan. Trots det så brukar han rensa bort hästar som kommer för nära mig i hagen. Visst är det intressant att bena i det här.
Och Juppe o Co har jättehärliga hagar, stora ytor att röra sig på - men, jag tror faktiskt inte att långpromenader i skritt är att förakta. Tror det bygger mer än man någonsin kan tro.