Trött som en sill. Överjävlig dag på jobbet. Inga krafter över till Juppesnupp på kvällen.
Städade hjärnan när jag mockade och fixade kvällsmat till herrn.
Ut i leran, mörkret och blötan och hämta hästen. Jag tycker de ler, Juppe och hans kompis Ofsi. Kan hästar le? De ser helt klart roade ut när jag kommer halkande.
Hade jag tid/stålar/kunskap till en andra häst skulle jag helt klart satsa på Ofsi. Jag tycker om vänliga hästar. Ofsi är en vänlig häst.
Varje kväll när jag hämtar Juppe följer han med oss upp mot övre hagen. Numera håller han sig bakom mig (han har mopsat lite, men jag har kommit ihåg lite om hur man sätter en häst på plats) när vi promenerar. Jag har två lugna ögonpar som följer mig, jag tror att Ofsi också vill ha en egen människa att höra ihop med. Han ser lite ledsen ut när Juppe försvinner in i stallet och sedan ut på äventyr.
Köp honom.
Juppe är faktiskt riktigt lugn när det är dags att longera numera. Å andra sidan är jag också lugn.
Skritten är helt hispfri, sänkt hals och lugnt tempo. Det går också att byta varv utan större knöligheter.
Trav, jodå, smackar jag och säger traaaaaavvvvvaaaaa så fattar Juppe till slut att tölt inte är grejen. Det blir trav. Och inget riv och slit i longerlinan utan trav. Byta varv nu är svårt för både Juppe och mig. Jag ska trassla med lina och peka rätt och ja ... men det går.
Juppe kommer oftast in till mig i mitten innan jag får reda på allt trassel men det är okej. Sedan skickar jag ut honom i nya varvet. Vi måste öva på det här, men det är hundra gånger bättre än när vi prövade på första gångerna.
Ingen av oss har panik till exempel.
Idag tänkte jag att det var läge för lite galopp också, Juppe måste ju ha lite sprutt i kroppen inför söndagens kurs. Jag tjoade och smackade och fick till en mycket livlig trav. Äh.
Jag och Juppe hämtade långa spöet med snöre på. Strök med spöet över hela Juppe igen, båda sidor, under magen, in under benen, in mellan benen. Helt okki. Godis och så nystart igen.
Ut i volten. Nu gick det att galoppera med lite pisksnärt som hjälp. Ena varvet gick smärtfritt. Det andra gick till slut. Juppe är stelare åt ena hållet och demonstrerar rätt tydligt vad han tycker är jobbigt. Han rejsade, när jag stod och höll i linan och dessutom smiskade med pisken när han saktade av så verkade han tänka "men vad f%#4&". Han galopperade på men med mindre entusiasm så att säga.
Gott så. Och så promenerade vi några varv åt båda hållen båda två för att bli av med mjölksyra. Min satt i huvudkontoret och Juppes i musklerna, om han nu hann komma till det stadiet för vi höll inte på så länge.
Peace out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar