Näej. Jag tror jag får radera de senaste dagarnas samvaro med Juppe ur medvetandet. Promenaden igår var väl okej, och starten idag.
En betydligt lugnare Juppe njöt faktiskt av att bli pysslad med, mina axlar sänktes när jag såg gossens belåtna dräggel.
På med repgrimma och på med longerlina.
Piss. Kaos och stret, stret, stret i longerlinan. Det var som att hala in en sur gammelgädda.
Jag kan inte låta Juppe komma undan med det här, tänkte jag och så gick vi till ridhuset istället.
Pissigt där med, men lite bättre. Juppe rev iväg i galopp ett var varv och när han ville sakta ner så drev jag på. Han vill bestämma tempot. Det vill jag med.
Tog in honom för att longera i skritt i en liten volt runt mig. Pålle ställde sig och glodde på mig. Fattade plötsligt ingenting. Ledde med longerlinan, blickade dit jag ville att han skulle gå och petade med spöet på rumpan.
Då blev han UPPRÖRD! Grejen var - att det blev jag med. Jag rusade fram och pekade på hans bakben. Juppe gjorde nästan en baklänges saltomortal.
Nu gick det lite bättre att prata och att gå lugnt. Ett par gånger gjorde vi om proceduren. Trotsig pålle? Eller bara hispig?
Träffade tanthästen Flugas medryttare i stallet som berättade att hon fick hoppa av tanten innan hon kom till skogen. Hon var vrång och skritten kändes konstig, dessutom kändes det som om hon ville resa sig.
Vad är det med alla pållar? Jag tror att jag smittar Juppe med min sinnesstämning just nu, han känner nog av att jag är slut som människa. Kanske det gör att han muppar sig också.
Det har ni inget för pållar. Nu har Flugas medryttare och jag gaddat ihop oss, om barnvakt kan fixas till medryttarens lilla dotter så ska vi ut i skogen. Då jädrar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar