Det är ju jag som är fjollig

Vi gjorde en psykologiskt viktig runda idag, jag och Juppe. Mest för mig tror jag, men lite för gullemums också.

Juppe var lugn och fin i stallet, inget hisp. På med hela konkarongen, inklusive neonpyjamas.

Häpp ut på ridbanan, jobba lite från backen, sitta upp och känna av. Det verkade bra, alltihop.

Promenix ut från ridbanan och när jag sa sväng vänster istället för till höger (vanligaste rundan till närmaste skogen) så blev Juppe lite fundersam. Nu tänkte jag INTE SITTA HÄR OCH TJUVHÅLLA. Så jag smackade på friskt och höll inte nämnvärt i Juppe, och si han klev frejdigt upp på vägen.

Ja, ja. Nervigt och hoppigt var det. Men det gick framåt. En gång drog han iväg i panik över en låtsastomte, men var snabbt kontaktbar igen efter två språng. På't igen.

INTE SITTA HÄR OCH TJUVHÅLLA tänkte jag igen. Utan smackade på och ner på rundan runt ån. Frisk vind, tårarna trillade, Juppe spetsade öronen och såg glad ut. Han töltade glatt och stannade lika glatt - när jag ville.

Likadant i galopp, till och med på galopprakan upp mot vägen. Stannade halvvägs, Juppe trutade med sina små godissugna läppar och var visserligen lite nervig men helt kontaktbar.

Det blev en fin knapp timme i blek vintersol. Värmande trots allt.

Klart grabben fick rota lite efter ätbart. Vi har ju tid, både han och jag.

Nu känns det bra i den lilla oroliga själen inför nästa ridtur. Vet inte vad som hände, men nu känns det bra. Det känns som jag har en kompis med mig, och vi ska ut på nya äventyr.