Idag vågade jag inte sitta upp

Efter gympapasset.

Kom till stallet i god tid. Pålleknas var helhispig, kompisen i hagen med. De stod och tryckte vid grinden.

Pysslade. Borstade, kammade. Sprejade glansspray på hovskägg och på den där risiga luggen jag retat mig på ett tag nu. Pålleknas sken som en liten ädelsten, med ett hispigt huvud längst upp.

Eftersom jag var trött i kropp och själ idag så berättade jag för vår riddate att jag inte ville sitta upp. Det var okej med Oskis o Co att ta en promenad i skogen, så Oskan med larvfötterna först och Juppe och jag efter.

Ungefär halvvägs gick det att prata med honom igen. Vi hade kontakt. Han höll någorlunda koll på mig och såg till att hålla mitt tempo. Jag imponerade stort genom att ta flera språngmarscher. Juppe kollade roat på mig.

Först åkte mössan av, sedan vantarna, jag knäppte upp jackan och flåsade som en slädhund. Rosarosig och charmigt snorig. När vi kom tillbaks till stallet igen kändes vi som kompisar igen, som ett team.

Jag har funderat på att skicka iväg Juppe på vidareutbildning ett par veckor eller en månad. Både för hans och min skull, för att vi ska komma vidare i lydnad och gångarter.

Stallägaren: du måste ju våga släppa efter också, och känna att du litar på Juppe.

Jag: jo, men jag rider på lång tygel ganska ofta.

Ridfröken som jag träffade i stallet sedan: du måste våga släppa efter. Du har ridit Juppe ganska mycket nu, han har fått bättre kondis och mer energi. Ibland longerar jag hästen några varv innan jag sitter upp, så att lite spänningar och den värsta energin lägger sig. Och när hästen varvat ned mentalt så sitter jag upp.

Note to self: okej, våga släppa efter handlar om att våga göra det i fart också. Det har jag kanske inte varit så duktig på. Men jag vill ju känna att jag har koll också? Svåra saker det här.