Juppe kommer aldrig att bli bra

Ack ja. Vilken dag. Jag får aldrig rätt i mina gissningar om hur en dag hos veterinären ska te sig.

Juppe var en ängel och gick på släpet hur snällt som helst. Och stämningen på Equirehab var märkligt lugn den här dagen. Chris Johnston hade tid med oss nästan precis på utsatt tid, klockan 10.

Inte behövde jag longera Juppe för att veta att han är halt.

Hur mår du i dag? undrade Chris.

Nervös för det här, svarade han själv eftersom jag inte kunde svara.

Inte behövde Chris titta många varv heller på en Juppe som travade glatt och på ett vidrigt halt sätt.

Nu orkar jag inte bli upprörd eller ledsen längre när jag ser min kompis.

Dags att gå upp till löpargången.

Så här efteråt känns allt lite overkligt. Ingenting som sades i dag gjorde mig förvånad.

Tårarna trillar och trillar, det är inget att göra något åt tydligen. Jag vill egentligen inte sitta och snörvla, blir enormt irriterad på mig själv. Att jag hulkar gör inte Juppe gladare, eller gör inte att jag blir en bättre matte.

Att vara matte åt Juppe är så lärorikt. Han har lärt mig massor om hästar.

Vi som inte ens visste var bromsen satt när vi började kampera ihop. Och när en ung tjej red till Juppe skrev hon "tjurig" efter nästan varje pass på hans rygg. :-)

Juppe blir faktiskt jättetjurig när han inte får använda huvudet och av att göra samma saker varje dag. Han är en jättekul häst som tvingar sin matte att använda hjärnkontoret.

Nu kommer jag att få använda huvudet igen.

Juppe har tappat jättemycket muskler på bogen. Han vill inte använda vänster ben som han ska göra.

Christ Johnston vill inte behandla Juppe mer, det vore oetiskt.

Jag håller med.

Det vi kan testa är att sätta en vikt på Juppes vänstra hov när vi är ute och promenerar. Det kan göra att han arbetar upp muskler kring sin biceps som stabiliserar upp lite.

Nu har Juppe varit halt ett år och vi har verkligen provat allt. Nu ska han slippa fler sprutor och elände, han ska få vara häst.

Han har det ju kanonbra i sin lösdrift med sina coola polare. Jag längtar efter att få se honom i fantastiska sommarhagen, den missade han ju i fjol.

Så här långt lyckades jag faktiskt hålla ihop.

Chris Johnston berättade att hästar ofta drabbas av fler hältor när de kompenserar för en skada. Juppes högra bakben ligger i farozonen.

- Åk hem och rid och njut. När Juppe är halt rakt ut, då är det dags att fatta ett beslut och det beslutet kräver jag att få vara med om att fatta. Ni kan säkert få flera år.

Vad bryr sig Juppe om detta? Intet.

Han är en synnerligen glad och halt häst (på trav i böjt spår).

Juppe firade så klart med att inte gå på släpet inför hemfärden. Där krävdes stark lastningshjälp och ett vänligt tag om rumpan. Suck. Han är inte död ännu.

Att bli med häst blev inte alls det jag trodde, men jag är glad och tacksam över att ha fått världens roligaste och personligaste häst. Vi fick tävla två gånger och fick två rosetter.

Nu blir min utmaning göra mitt hästägande till en övning i mindfulness.

Varken jag eller Juppe blir gladare av att jag sitter här och bölar. Eller mannenvännen för den delen. Nu ska jag försöka njuta av varje dag med min fina häst. Han är ju fantastisk att umgås med. Vi har kul ihop i alla väder.

I morgon ska vi ut och gå.