På kurs i min egen kropp

Jag och Juppe var på kurs i dag i centrerad ridning med Pia Paulsen Haweé som instruktör.

Det är lika bra att säga som det är. Nejdå, det är inte bara ett försvar av Juppe (lite kanske). Men, i går red jag Juppe en timme barbacka på ridbanan för att öva på min sits och få lite kläm på det där med trav i balans på volt.

Jag glömde liksom bort att jag beställt ridning av Juppe av Matilda. Så det blev ju en tur med henne också på kvällskvisten.

Juppe mötte glatt upp mig i dag, men såg väl kanske inte ut som sitt piggaste jag.

Tänk att alla vinklar på en Juppe är snygga. 

Jag då. Jag har jobbat kväll en vecka, var sisådär pigg.

Japp. Kurs.

Det är så skönt med kurs, för då slipper man tänka själv så att säga. Då gör man bara.

Jädrar vad vi fick göra.

Numera har Juppe och jag den sköna inställningen att varje instruktör har något att ge oss, men vi behöver inte köpa hela kitet. Vi tar det som passar oss.

Hujedamej. Vi impade faktiskt inte alls på Pia på förmiddagen. Juppe var seg och lyssnade dåligt. Det gjorde att Pia började prata om L-E-D-A-R-S-K-A-P.

Jo, jo. Fattar prylen även om jag inte ställer upp på den fullt ut. Jag tror mer på någon form av kamratskap, men det spelar ingen roll. För mig är det okej att ett djur har en dålig dag, precis som jag kan ha det. Eller säger ifrån, har en egen vilja. Kort sagt är jävlig och vrång.

Det är ju jag också emellanåt.

Det fina i kråksången är att jag glatt kan låta andra prata om ledarskap hur mycket de vill. Jag kopplar på ett neutralt ansikte och försöker fiska upp det som är matnyttigt istället.

Pia är fantastisk på att se kroppar. Se vad som händer i kroppar. Det gäller både människor och djur.

När vi gick igenom en slags checklista för hur ryttaren ska sitta optimalt. "Tänk att knävulstren är elektriska! Du ska inte komma åt dem!" Va, vadå, tänkte jag då. Knästöd är ju hur skönt som helst.

Pia drog bak mitt ben så det bara sjöng om det. Jag hamnade säkert en decimeter längre bak i sadeln jämfört med hur jag brukar sitta. Så kul. Det blev som att börja om på nytt, nu var faktiskt låren mer fria.

Så skönt det var att tänka sig att nyckelbenen liksom förlängdes utåt istället för att tänka axlar ned.

Jo, det blir en skillnad, jag lovar.

Och att inte tänka mage in utan mer sänk revbenen mot höften. Det blir ett litet magpåslag.

Jag njuter. Det är som att teckna sin egen kropp på något sätt.

Jag upptäckte massor med bra saker.

Eftermiddagen (älskade Juppes klentrogna ögon när jag kom ut till hagen igen) blev fin och bättre ur Pia-synpunkt. Jag blev nämligen arg på Juppe och fick lite bättre sprutt på hans bakben.

Vi gjorde en finfin övning som Pia kallade glasögonen, den får jag beskriva en annan gång. Jag är för trött nu.

Det var ett himla nöjt gäng som slutade kursen med kattmjuka hästar och mycket förbättrad tölttakt.

Jag lovade Juppe högtidligt att han skulle slippa mig i morgon. Då ska han bara få vara häst och hänga med coola polare.

Massor med tålamod hade jag också med att låta honom beta det första härliga gröna gräset.

Det är så roligt att se honom njuta så fullt ut.

Vem kan tro att de här djuren behöver mjukas upp?

Och jo, jag förstår verkligen vitsen med en häst som svarar omedelbart på hjälper. Det är inte det jag menar. Jag menar bara att alla måste få ha rätt till en dålig dag på jobbet.

Även dåliga dagar är det något litet guldkorn som glimrar.

Juppe är alltid ett guldkorn.