tisdag 24 april 2018

Juppe vill öva bort sin matte-rädsla

I går tänkte jag att det är väl bra att det blåser - blir skönt för Juppe när han ska springa med svalkande fläktande brisar.

Och så kanske han blir lite piggare och mer springsugen.



Fina gossen kommer alltid när jag ropar. Han är fantastisk på många sätt och vis.

I och med att jag jobbar udda tider och Juppe får för sig att tappa en sko någon gång då och då så passar jag på att träna så gott det går när det går.

Juppe har ju fått vara i farten varje dag i en vecka nu. Men - då blir det som sagt markarbete varannan dag.


Varje gång jag ser en Juppe komma traskande (ja, ja, ingen stress och press här inte) så blir jag glad.

Tänk att ett djur kan vara så vackert, klokt och roligt.

Tyvärr så höll det loja tempot i sig på ovalbanan. Juppe var helt enkelt trögstartad. Uj, uj vad vi jobbade med tempoväxlingar. Myrsteg fem steg, öka fem steg, halvhalt, halt. Håhåjaja.

Jag fick baske mig inte till galoppfattningar. Till slut blev det löjligt. Juppe liksom rullade ihop sig till ett galoppsprång och så skutt, skutt, soppatorsk.

Till slut blev jag ARG. Skäms. Hoppas ingen såg mig när jag betedde mig som en vrålande femåring. Dunkande fötter och mistlur till röst. Då kopplade Juppe in galoppväxeln. Jodå, det blev till och med ett härligt varv i galopp och så en bra långsida eller två i andra varvet också.

Så tråkigt att jag ska behöva bli arg bara. Gillar verkligen inte det.

Du kanske inte ville galoppera? Det kanske låg hos dig? undrade stallkompisen.

Näej, felaktig hypotes. Jag gillar verkligen att galoppera, det är en så fantastiskt känsla att fara fram på min kompis i galopp - när vi är synkade.

Ridrädsla handlar inte om att inte våga galoppera, ridrädd kan en vara i alla gångarter - jag lovar.

Gudskelov så har både ovalen och ridbanan varit favoritplatser för både mig och Juppe, där har vi alltid kunnat jobba med glädje.


Säger du ja, sa Juppe.
Nu är det så här att jag känner en smygande ryttarrädsla.
Jag vet helt enkelt inte om jag vågar ha någon matte hängande och klängande på min rygg framöver.
Vi måste ta det försiktigt och i små steg så jag kommer över det här.
Promenader bland spirande gräs tror jag är terapeutiskt och en bra start. 


Neeeeej, min matte! röt Juppe sekunden senare.


Sjas! Min, bara min. 


Vart var vi?
Är det här det blir godis va? Stretcha lite, mumsa lite.

Jamenprecis, sa jag. Fast det bygger ju på att en har tränat före dess.

Grmpf, sa Juppe. Då syns vi i morron då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar