Studsig och väldigt, väldigt lydig

I går var Juppe en pälsglansdoftande babymjuk och välborstad häst.

Det var i går det.

Det är ju bra att jag så gärna borstar.

I går blev det ju bara en liten från-marken-övning på ridbanan så i dag tänkte jag rida. Helst ut.

Icke sa nicke, sa Juppe när jag hämtade honom.

Allt var läbbigt. Stallplanen var läbbig. Inte så läbbig att en Juppe vill springa iväg och gömma sig, men så där läbbig att varje ljud förvandlas till en rekyl i Juppes kropp. Ljud = hela Juppe gungar till, liksom knäar.

Jag gav upp innan jag ens orkat tänka på att försöka ta oss ut. Ridbanan är ju vår trygga vrå så ridbanan fick det bli.

Juppe frustade lättat när han fattade att vi skulle dit.

Han var lyhörd och så lydig, så lydig. Studsade iväg när jag sa gå och tvärnitade när jag sa stanna.

Vi körde lite av övningarna från kursen i lördags, en halvtimme fick räcka.

Klart en Juppe fick äta gräs som besatt efter det.

Phu. Tillbaks i hagen.

Det kändes oroligt där ett tag, sa Juppe.

Jag vill gärna ha med mig mina bodyguards om vi ska ut på någon längre tur, fortsatte han.

Vi fick trevligt sällskap i stallet. Det blev prat om hur aggressiva alpackor kan vara, de (eller om det var lamadjur?) används för att försvara fårflockar tydligen.

Juppe lyssnade uppmärksamt.

En granne till Bäjebyarna har skaffat en flock alpackor som går tillsammans med jättesöta getter.

Hur mycket väger en sån där alpacka?

Skulle inte vi gå och hälsa på dem, sa du?

Kan den bära en Juppe? (Inåtvänt leende)

Glöm din dröm, sa jag.

En alpacka orkar inte bära en Juppe. Och nej, vi kan inte kidnappa en alpacka heller. Men vi går och hälsar på dem någon dag. En bra dag.