Juppe från Bråkmakargatan och häxan Surtant

Som varje dag erbjöds jag tre hästar till priset av en när jag hämtade min kompis ur hagen.

Baldur II är alltid redo.

Han fattar verkligen inte varför jag inte faller för hans charm. Varför skriker jag, stampar med foten och viftar med grimskaftet på detta vis?

Min kompis är på underligt vårhumör. Men - jag märkte i dag han verkligen, verkligen gjorde sitt yttersta för att inte explodera och virvla runt som en tromb på ridbanan.

När andra mattar och hussar använder stålskrapor för att få bort håren på sin häst använder jag en mjuk gummigrunka. Det i kombo med en hundkam för att få bort underullen på skonsammaste sätt.

Juppe rycker till när jag kammar och stirrar anklagande på mig.

Livet är inte rättvist mot Juppe just nu. Så är det bara. Pälsen kliar och sticks och Juppe vill rymma hemifrån till en snällare matte.

Jag tycker nog ändå att Juppe var fantastiskt i dag på ridbanan när vi körde markarbete. Och jag tycker att jag var rentav lysande och makalös!

Om jag får säga det själv.

Lika bra att jag säger det, Juppe kommer inte att klämma ur sig det i alla fall.

Juppe fick gå lös i grimma på ridbanan. Han hade sina nuförtiden vanliga hårda ögon påkopplade. Jo, han gjorde som jag bad, men inte med glädje.

Yep, dags att trava runt mig, det gick också bra. Vi blir faktiskt bättre och bättre på det här!

Juppe fick en godis när han slappnade av och blev tillrättavisad när han ville gå in till mig. Jag vill komma till honom, när jag tycker att det är bra.

Yes. So far so good.

Steg två: att låta Juppe gå över till galopp från traven, fortfarande i en volt runt mig.

Phu.

Det gick bra några varv. Sedan började Juppe konstra. Han tvärnitade, bytte varv. Gick i stå. Föreslog att han skulle backa istället. Backade i raketfart istället. Snodde runt och ställde sig med halsen som en stång rakt upp och stirrade på mig.

Hå, hå, ja, ja.

Gäspade. Kröp ihop lite och bjöd in honom till mig. Kliade kompisen ett tag, och - körde ut honom på spåret igen.

Gång två han gjorde om proceduren - igångkörning igen utan kli.

Jag hade varit förutseende nog att ta på mig hjälm. Det gör att jag känner mig mindre sårbar och blir mer självsäker. Det behövs.

Juppe backade igen, jag petade till honom rejält på rumpetussen och iväg for han. Precis som jag ville.

Galoppen var hemsk. Styltig och med pyttesteg. Halsen som en kalkon.

Tänkte att jag i alla fall inte ska ge upp innan galoppen ser någorlunda ut. Vi körde i rundor åt båda hållen. Mellan varven fick Juppe komma in och pusta lite, mest mentalt tror jag. Han fick en godis när han sänkte halsen och slappnade av.

Till slut gav det utdelning. Jag såg att han började njuta av pill i pälsen i pannan.

Det tog tamejruttan en timme, sedan greppade han en långsida i galoppen och jobbade genom kroppen. Då avbröt vi.

Min erfarenhet av Juppe är att det inte är en bra idé att sätta hårt mot hårt. Det gäller att lirka. Vara uthållig, listig. Aldrig falla till föga. Vara oändligt uppmuntrande när han gör det jag ber om.

Juppe är ju ingen elak häst, han vill väl. Men han är ack så hård mellan öronen.

Det blev en bra kväll. En bra upptakt för uterittslektion i morgon med vilda Matilda som töltpolis.

(Juppe: mutter, mutter, mutter). Och jag har ett hemligt vapen inför uteritten i morgon, känns också bra.

Vad är väl så härligt som andras olycka? Ibland är en glad att en inte har en "vit" häst, he, he.