Hamnade under Juppes hovar - hade änglavakt

Efter fyra år med Juppe har jag för första gången trillat (näej, faktiskt hoppat av) min kompis.

Nästan skönt att ha det gjort.

Det "borde" ju liksom ha hänt när vi var nya bekantskaper och Juppe inte hade någon broms. Vi har gjort de mest otroliga saker, men allt har gått bra. Det gjorde det i dag också.

Någon måste ha tagit sig an jobbet som skyddsängel för Juppes köttbulle till matte. Det tror jag fullt och fast.

Kanske är det Juppe själv som fixar det.

Vad hände då?

Ja. Juppe och Baldur trivs tillsammans. Det känns tryggt för oss alla tror jag. Efter att vi ändå knogat på i väldigt entusiastisk tölt på favoritrundan (nu är väl Juppe lite trött? Han flåsar så sött efter varje töltsträcka) så hände något.

Baldur tyckte det var mesigt med tölt och slog över i galopp, mycket lugnt och sansat, en bit framför oss.

SASSABRASSAMANDELMASSA! sa Juppe. Jag höll emot, höll emot och så hann jag bara tänka ok...

WRRRRROOOOOMMMMMMMMMMMMMMMMM! Jag satt på ett jetplan som rusade motorerna för att lyfta. Så härligt! Men vad f-n. Han ökar ju och ökar hela tiden? Och ooooppps där är ju Baldur rumpa.

Någonstans där gick det fel.

Jag hamnade på sniskan, föll liksom längs Juppes hals. Klamrade mig fast och var mest förvånad.

Juppe höll god fart. Vad sjutton gör det att matte hänger och slänger där?

Jag fick inte ordning på det hela. Fattade inte vad jag skulle göra för att få stopp på Juppe. Jag släppte taget helt enkelt. Pucko. Jag sa inte ens hoooooo.

Med min vinkel och position på Juppe så slörpade jag raskt in under och framför Juppe. Jag låg som en krabba på rygg. Jag kommer ihåg att jag tänkte. Jag ligger still och så får vi se var hans hovar hamnar på mig.

Juppe måste ha gjort världens steppnummer. Jag förstår inte att han inte trampade på mig. Jag såg både hans mage ovanför mig och hans hovar runt mig.

Juppe var lika förvånad. Han stod och tittade på mig. Jag kravlade mig upp och kände smaken av blod och såg bloddroppar på skjortan. Men det gick ju bra att stå upp, inget ben var trasigt. Näsan satt fast. Armarna såg helt okej ut. Fötterna pekade dit de skulle.

Juppe var helt skrynklig runt ögonen och såg ut som en ledsen labrador.

Han fick blodstänk på mulen från mig.

Men läppen får jag nog ändå sy, tänkte jag. Jag kände hur den växte i omfång.

Blodet droppade.

Baldurs matte var bedrövad och sa att hon skulle ha sagt till att hon skulle galoppera. Fast det är ju faktiskt så att det funkat tvåhundra gånger för oss att hålla separat tempo. Juppe och Baldur är fantastiskt samspelta med sina mattar - och lydiga.

Den här gången sket det sig och det är ingens fel.

Bäjeby-Magnus ryckte ut med kylklamp innan vi ens hunnit gå till stallet (vilken familj de är!).

Det fastnade lite köttbitar från läppen på kylklampen, de sprätte jag bara bort och fortsatte att kyla. Juppe var fortfarande skrynklig som ett russin och höll sig bakom mig. Han tittade inte ens åt något grässtrå.

Nu när det gått ett par timmar är jag vackert blå, mest inne i munnen på insidan läppen men lite på underläppen också. Nu syns det också att jag fått ett slag över kinden, där är det svullet och rött.

Jag upptäckte inte ens själv att skärmen på ridhjälmen hade åkt allt världens väg, men jag såg en djup rispa i plasten på bakhuvudet på hjälmen.

Med hjälp av adrenalinkicken från alltihop så for jag och mannenvännen iväg till Glada hästen i spiltan i Västerås och köpte ny hjälm. Jag vill ha det gjort så jag kan sitta upp på Juppe när vi båda tycker det är dags.

Sedan kraschade jag, tog huvudvärkspill, sov middag och vaknade någon nyans rödare och mer svullen på kinden. Och med dåligt samvete. Jag glömde kolla hur det gick för Juppe. Jag glömde kolla om han slog på sig på benen när vi trasslade runt där på fältet.

Han var vissen när jag släppte ut honom i hagen, inte hjälpte det att jag klappade och sa hejdå. Huvudet slokade och den bekymrade minen höll i sig.

Längtar tills i morron. Då vill jag åka till stallet så fort jag vaknar och pussa på min kompis. I morgon är en ny dag, det är det fina i kråksången. Jag vill sitta upp igen så fort det går, både för Juppes och min skull.

Och den där galoppen ser jag faktiskt bara som ett utslag av livsglädje. Ett uttryck av en skön känsla hos en häst att han är oslagbart stark och glad och fri. Sedan är det okul att det slutade som det slutade, men det är en annan femma. Ibland skiter sig även de bästa intentioner även hos en matte, så det så.