Resten av flocken var i skogen och röjde. Juppe hade sin allra största beundrare en millimeter från sig i nedre hagen.
Unge Herr Barracuda är som ett plåster på Juppesnupp. Och han gillart.
Juppe och jag drog iväg till ovalen. Jädrig varmt och kvavt och underligt väder. Flugorna var som galna, hysteriska och aggressiva.
Vi hade kul! När jag håvat in Juppes huvud och hals och fått pejl på mig själv fick vi till jättefin trav där Juppe jobbade i form. Jag kände hur han höjde sig under mig!
Men så kommer det där men.
Jag börjar vobbla inne i huvudet. Är Juppe trött? Är det schysst mot honom att träna med ett ben som han har/haft ont i även om det ser fint ut?
I en galopp på en långsida fick Juppe helt plötsligt inte bakbenen med sig längre. Hästen liksom föll i två delar. Jätteläbbigt.
Jag studsade av (lovar, som en gummiboll på en nanosekund).
Näej. Juppe såg hel ut. Förvånad och dammig. Men hel.
Jag longerade i tygeln i båda varven för att kolla extra. Han snubblade på frambenen.
Jag blev übernojig. Hann tänka - han har ätit något ruskigt giftig i hagen - nu kommer han att stappla fram tills han klappar ihop. Allt är försent. En veterinär kan inte hjälpa en ovanligt glupsk häst som hetsätit fel prylar.
Sedan slog jag mig själv hårt i huvudet med en imaginär tegelsten och tänkte:
Juppe har mått fantastiskt bra av att jag har tänkt på honom som en fet, blank och vansinnigt stark och musklad häst.
Det är där vi ska vara. Både Juppe och jag vobblar när jag tappar modet. Han känner precis vad som är på gång.
Så ledordet är kraftpaket.
Fast jag ska be min utflyttade stallis att massera Juppe utifall att han kanske gått och spänt sig och fått besvär av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar