Mör matte - förvirrad häst

Som sagt. Hjälmar är bra grejer. Tittade mer noga på gamla hjälmen i dag. Läbbig reva i plasten som sagt, och tänk vilken kraft som ändå måste till för att slita bort fastnitad skärm.

Bra skit.

Men så lade jag krut på att hitta en hjälm med bra passform också, med en liten ratt därbak så man kan ställa in lätt.

Jag testade hjälmar med den där nya teknologin som ska fånga in krafter som kommer från sidan, där innerskalet på hjälmen glider inom det hårda ytterskalet.

Det är bara ett problem med alla märken, de är gjorda för runda barnhuvuden. Jag har en ståtligt ovalt huvud.

Men den här hjälmen satt jättebra och var lätt ställbar. Och inget bling eller konstigheter och tävla i den får jag också, om jag nu får för mig det.

Det fanns inga nya skavanker på min Juppe. Däremot var han lite på helspänn. Lättbekymrad.

Här syns hålet efter skadan i hans bog väldigt bra, förresten.

Hindren stod kvar, så vi knallade över dem ett tag. Juppe hade tråkigt, det märktes.

Vi travade och åt ena håller håller han gärna en volt runt mig utan snöre.

En sensuell horsie fick vi till i stallet också.

Det blå har liksom tippat nedåt innuti munnen. Även tandköttet en bit under tänderna är blått. Får nog ringa tandis och höra mig för för säkerhets skull. Tror inte det är någon fara. Alla tansebissingar sitter så fast och fint.

Tillbaks till ridbanan. Jag tänkte att det vore kul för Juppe att galoppera. Så mitt i en travsträcka sa jag galooooop och svischade till lite med spöet.

Juppe exploderade.

Jädrar i min lilla låda. Det var så marken skakade. Juppe gjorde ruscher och tog i för kung och fosterland. Men glad ut såg han inte.

Det var en upprörd häst som stannade och kikade på mig.

Hm.

Vi gick lite och travade lite som en någorlunda bra avslutning.

Fast jag kunde inte låta bli att retas lite i hagen. Ja kom igen då, sa jag till Juppe som absolut inte vill stanna och gosa. Godis ville han heller inte ha.

Vroooom, sa Juppe.

Lite kul kan jag väl få ha? Inte syns det några otäcka dippar eller annat otyg heller när Juppe tar i.

Han är bara snygg.

Vi får nog hålla oss lite på ridbanan när min kropp känner sig mer okej och det är dags att sitta upp.

Så här dagen efter kvällen före så är ena knäet blått, det dängde jag i tydligen. Nacken är lite stel, kinden gör ont om man trycker på den så det låter jag ju bli förstås. Och läppen har faktiskt inte växt så mycket mer. Det var nog kalasbra att kyla den så tidigt.

Nu blir det byfest för mig.

Juppe hade inte mer bråttom än att han stannade och bajsade på vägen ned till polarna. Där kom frustet också. Coola polare är bra grejer.