Men jodå, Juppen knallade snällt med. Men vad hände då? Då blev det pip och skrik hos någon i killflocken. Juppes sovkompis knallade lätt förvirrad med till grinden också.
Något var lite läbbigt, grabbarna var på tårna.
Men äh, Juppe är ju en cool grabb. Vi var snart på väg mot stallet. Matpaus vid åkerkanten, Juppe suckade nöjt. Rask promenad. Pillepill och mys i stallet och bandagebyte med lite lättare protester - som vanligt.
Vätska i bandaget, som vanligt. Såret så på något sätt mindre ut, med ett litet hål i mitten.
Det var på hemvägen som världen brakade samman för Juppe.
Vi stannade och kikade på fölen. Juppe käkade och stirrade förundrad på de där små. Någon i stoflocken började gnägga. Juppes ögon blev som tefat. Han svarade. Jag blev sur och sa åt honom att lägga av.
Juppe blev en gnäggande giraff. Ekot i avelsflockens hage var lika ihärdig. Till slut fick jag tyst på honom. Jag VILL INTE ha en ylande häst. Det är inte okej. Till ylandet hör den där j-a lemurhalsen och ögon som på ett spökdjur.
Inte kul.
Vid källarbacken fick jag ge upp och lämna cykeln där. Juppe snodde runt och jag ville inte att han skulle lindas runt ett hjul eller så.
Hå, hå, ja, ja.
Tillbaks vid hagen var livet rätt okej igen. Lite studsigt, lite nervigt, men han lyssnade som vanligt.
Undrar varför gnägget i avelsflocken körde igång honom så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar