Lagom svåra utmaningar = chans för succé

De kastade lera på mig! sa Juppe. Jag sa NEJ, NEJ och de bara kastade och kastade.

Det är ju inte klokt hur de håller på! sa Juppe.

Min fina rumpa!

Jaha, ja. Sa jag. Rumpan och lite till. Och ska man vara helt kritisk så måste en ju säga att det finns fettdepåer lite här och lite där. Inte på nacken och det är ju bra det. Du är listigare än så, du stoppar fettet i små kuddar över hela kroppen.

Tsss, sa Juppe. Ska vi stå och svälta ihjäl här länge till?

Jo. Jag känner min häst - men jag känner också mig själv.

Jag hade bestämt att dagens utmaning skulle bli uteritt. En lagom uteritt.

Efter ett ljuvligt nattregn var grusvägen någorlunda mjuk. Om vi kan vara avslappnade och glada och testa alla gångarter på de knappa fem kilometer det blir fram och tillbaks till grusvägens slut vid Hallbo ska vi vara glada, tänkte jag.

Det kändes som att Juppe ville lägga sig i protest när jag tyckte vi skulle överge fölen och avelsflocken. Men han gick.

Vi fick till trav, oengagerad och lite flack galopp på tre sträckor. Tölt som var sådär. Galopp i uppförsbacken till Hallbo.

Sedan var det dags att ta sig hem igen.

Jag visste att det var nu det gäller. Om vi får till det bra och fint så får vi båda en bättre ridtur nästa gång vi ger oss ut. Vi var båda nervösa och spända i dag. Jag yogaandas så gott jag kan, pladdrar och sjunger - och känner ett kryddmått av rädsla.

Så är det bara. Kryddmåttet av rädsla finns där. Å andra sidan är varken jag eller Juppe små lortar utan måste göra saker. Det vet vi båda. Här handlar det inte om OS. Här handlar det om att matte har kontroll på tempot på hemvägen och på att hästen litar på att matte har koll.

Juppe töltade helt fantastiskt i uppförsbacken från Hallbo och hem. :-) Ska också säga att vi båda frustade livligt såväl på utvägen som hem. Men ett litet tvivel fanns där.

Hämta-andan pauser på lång tygel funkade fint. Mot källarbacken ökade tölten i tempo utan att jag ville det. Så vi stannade. Det gick inte att stanna, så det blev ett one-rein stop.

Världens bästa grej det där med one rein stop. Juppe snurrade och stannade av sig själv och blev lite generad.

Vi knallade igen.

Testade att tölta igen, det slutade på samma sätt. Här bestämde jag mig för att det fick räcka med en fantastisk tur ut och en fin tur nästan hela vägen hem. Jag hoppade av och gick. Juppe var lättad och glad.

Jag vet att nästa tur blir lite bättre. Och turen efter det ännu lite bättre. Vi måste övertyga varandra om att vi har koll. Så är vi.

Det gör mig inte ledsen. Jag konstaterar bara att - okej. Nu går vi igenom manualen en gång till för att vi behöver det. Så är det med det.

Jag vet att vi landar på ett bra sätt.

Patti tycker det är roligt när jag kommer till hagen. Han har aldrig varit särskilt intresserad av mig, men nu händer det till och med att han tar sikte på mig och Juppe och pinnar tvärs över hagen för att kolla vad vi gör.

Oj, oj, sa Juppe. Nu är ALLA fettdepåer slut. Borta.

Goooooodis, sa Juppe matt.

Hi, hi, sa jag och höll på att svälja en fluga. Juppe blundade för att spara energi.

Vi är ändå ett strävsamt par, sa jag till Juppe. Vi ger inte upp i första taget.

Goooooooodddddiiiiiisssssss! sa Juppe. Annars kanske jag svimmar. Faller omkull. Får vahettere kolik allraminst.

Det är kört! sa Juppe. Nu är det slut. Jag känner hur alla krafter lämnar mig. Att bära dig var det sista jag orkade.

Det var så lite, tacka mig inte.

Vad är väl jag annat än en tanig häst i en köttbulles tjänst.

Nu fnissade Patti där han stod i vindskyddet. Det hjälpte inte att han höll en hov framför munnen, jag såg allt.

Och hörde.

Farväl sa Juppe med vibrato och luktade på godisfickan.

Syns i morron! sa jag.