Tröstad och lugnad

Juppe lösgör sig ur barocktavlan varje gång jag kommer. Världens bästa Juppesnupp är nog rätt säker på att få flera omgångar middag av sin egen matteköttbulle. Världens bästa godisautomat.

Jag har baske mig inte lyckats luska ut hur flocken funkar nu när Frami är på semester. Vem sjutton bestämmer över vad. Fattar inte.

Stallisen Jessica hade lovat att kika på Juppes sår. Hon väntade i stallet på oss. Och jodå. Jag såg själv att svullnaden i Juppes ben nedåt kotan hade gått ned helt.

Geggigt som vanligt i bandaget, men inget som luktade illa eller som var tjockt av var. Jessica tyckte det såg helt okej ut. Och som hon sa, ett sår måste ju få vätska när det läks. Och att ett sår läks nedifrån och ut mot ytan är ju bara finemang. Då kommer skiten ut.

Phu.

Och jag behöver den trösten och kloka orden. Det finns någon slags gräns för vad en orkar med vid olika tillfällen. 

När Juppe och jag var som mest illa ute orkade vi med vad som helst, stod i givakt framför veterinärer och gjorde exakt vad som krävdes utan knot. Nu har vi nosat på friska livet, sänkt axlarna, vågat släppa fram ett mer avslappnat jag.

Juppe vill inte ha något jävla bandage, men okej då - om du tjatar så.

Jag vill bara ha en frisk och stark och vacker häst och har börjat hoppas och tro på det. Ett litet sår blir lätt mer än ett litet sår, har ingen motståndskraft kvar. Blir läget riktigt illa är jag väl en tiger igen, men nu slokar jag tillfälligt. Det är ju faktiskt helt okej att inte orka allt i hela världen - hela tiden. Jag behöver också vänliga klappar och jag har tur, jag får dem.

När en måste orkar en precis allt som krävs, oavsett krav. Nu är vi inte där på Red Alert, gudskelov.

På hemväg mot sommarhagen och med sällis av Jessica och Ess och Baldur fick vi se FÖLEN.

Embla och lilla Mettun visade verkligen upp sig.

Grabbarna åt mest gräs, men vi kikade i alla fall.

Jag var helt trollbunden av Mettun. Tror ärligt talat att jag liksom inte såg vad som hände runtomkring.

Embla har verkligen programmerat sitt lilla föl att följa henne som ett frimärke.

Det räckte med att mamma ändrade riktning eller tittade åt ett håll för att fölet skulle följa. Varför skulle då inte en vuxen häst förstå oss?

Det är klart att vi ska ställa samma krav på lyhördhet och följsamhet tänker jag.

- Åh, sa jag. Embla ville verkligen visa upp Mettun, sa jag till Jessica.

- Ja, det tror jag, sa Jessica och fyllde i med att det var nog ett himla närgånget fuxsto med i bilden också.

Tänk, det såg inte jag när jag tittade i hagen. Nu på bilderna ser jag det. Jag var så otroligt fokuserad på samspelet mellan Embla och fölet.

Kolla bara här, vända på en femöring. Inga problem!

Makalöst. Tänk vilken tur att Embla fick bli mamma, hon är ju en så bra sådan. Här läser Mettun av varje liten öronvink.

Bättre än vilket tv-program som helst. Ska be Bäjebyarna ställa upp en bänk så vi kan sitta och titta jag och Juppe.

Och jo, nu är Tinna tillbaks till hingsten. Annica skjutsade Tinna åt mig snäll som hon är.

Kvällens bandage. Finska flaggan, sa Jessica.

Himla tjat om söta fölisar, sa Juppe. Men jag då?

Makalöst gullig - och ändå manlig, sa jag.

Följde med ut i hagen. Och som av en händelse höll sig hästarna mycket nära kvinnan som hyr sommarstugan som gränsar till hagen. Tur att hon är där så ofta.

Hela flocken stod noggrannt parkerad på ett mycket nedbetat parti och kikade på den snälla människan i grannhuset.

Det kanske är hon som är flockledare? :-)