Andas Bettina!

F-n och hans moster. Jag som alltid tror att jag har koll på mig.

Inte har jag koll på mig. I dag åkte jag och Annica för att hämta hem Tinna, den här omgången är hon betäckt två gånger så nu är det bara att hålla tummarna.

Tinna var liksom lite i gasen. Juppe hade inte kunnat få sin hals längre upp, hon gjorde det bra.

Och så stod hingsten där i hagen också. Nej nu! sa Tinna. Ska han inte med? (Vet fler på gården som skulle bli glada, men näej. Han skulle inte med).

Jaha.

Så stod jag där vid släpet och skulle lägga en lugnande hand på Tinnas bakdel för att uppmuntra henne att gå uppför rampen. Då tyckte Annica att jag skulle andas.

Okej då.

Joho, allt gick bra förstås. Tinna ville ha full koll på gården när hon kom hem också. Hovisen kom nästan precis samtidigt med henne och så fick hon lite pedikyr och stoppades i en box.

Annica och hovis for iväg för att fixa fler hovar.

Ja, jag erkänner. Jag vågade inte öppna boxdörren eftersom jag inte riktigt känner Tinna, jag ställde mig och pillade in hö genom gallret istället. Tinna frustade. Jag andades jättebra.

Lite hemmahö och vatten så var livet fint för en Tinna igen. Snart får hon klämma på sig drottningkronan och ta kommandot i avelsflocken också.

Du är lite underlig, men vänlig sa Tinna (nu med mjuka och avslappnade ögon).

Du, sa jag. Är det något litet föl därinne i magen? Känner du det trots att det i så fall bara är kanske sex dagar gammalt?

Har du verkligen inte med att göra, sa Tinna.

Och det har hon ju rätt i. Fast en är bra nyfiken.