Hej! sa Juppe.
Nejmen, vad händer nu?
Trafikstockning i hagen helt plötsligt!
Här är det vänsterregeln som gäller, sa Juppe. Kan ni ingenting?
Försvinn!
Phu, vilka typer. Där kunde det ha hänt en olycka, sa Juppe.
Såg du? Vilka typer.
Och dom har du stängt in mig tillsammans med.
Då är det dags att äta lite kanske? Som tröst.
Byte av bandage gick hyfsat smidigt. Lite protester förstås. Fast jag blir inte klok på om såret är bättre. Det är ganska blött i bandaget, men sorbact-kompressen håller torrt mot såret.
I morgon vill jag nog se en förbättring så att jag märker av det, annars ringer jag veterinären igen.
På promenaden hem till sommarhagen mötte vi först en barnfamilj på promenad. Där var två barn som beundrade Juppe, barnvagn, vuxna och sisådär fem, sex hundar varav några var lösa.
Juppe blev beundrad (och nosad i rumpan) och ville helt enkelt inte fortsätta med mig som ynkligt promenadsällskap. Varför inte göra sällis? Alla säger ju så snälla saker?
En bit bort mötte vi ett glatt ryttargäng också från grannstallet. Nu gick det ännu mer trögt.
Vi travar! sa jag till Juppe.
Efter mycket om och men fick Juppe till trav. Det blev en fasansfull mental resa tillbaks till när Juppe var som mest halt. Huvudet gick som en pistong, vidrigt.
Vi testade en gång till, likadant.
Jag ska försöka att inte panikera över det här. Juppe gillar inte bandaget och är säkert stel och öm och har hamnat i gamla mönster. När Juppe är bättre i såret ska jag markarbeta igen och påminna om alla fötter och var man ska ha vikten av kroppen, nu är den fel.
Ledsen i ögat? Jo, kan inte låta bli. Försöker tänka att: herregud det är bara ett litet sår. Men vi har haft våra resor, med resminnen.
? sa Juppe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar