Ingen början på ett föl i Tinnas livmoder

Så var det dags för ultraljud igen i dag. Hu. Koll numero två.

Jag hade faktiskt inte alls höga förväntningar på att Tinna skulle vara dräktig. Och jag vet inte riktigt varför. Det beror nog på många saker.

Tinna som är en riktig cooling (därför vill man ha ett föl efter henne) lät veterinären rota runt i henne.

Gulp. Veterinärens ena arm försvinner ju liksom i Tinna för att ultraljuds-kameran (eller vad det heter) ska kunna följa Tinnas hela livmoder och båda äggledarna.

Näej. Tomt. Små folliklar syntes som ljusa små stjärnor i de rymliga rummen i Tinnas äggledare.

Blev knappt besviken. Vet att jag är knäpp, men jag tror att det hade synts på Tinna om hon haft ett litet föl på gång där inne. Hon såg besviken ut på förhand på något sätt.

Blondinen däremot är dräktig!

Det här mörka runda är ett "ägg" eller gulkropp kanske veterinären sa?

Aha, då ligger fölet i mitten och gosar till sig tänkte jag innan veterinären pekade mot det allra ljusaste stället på "äggets" undersida. Där syntes en liten vit prick, redo att ta form till ett föl. 22 dagar gammalt ungefär.

Så stor - redan - kväkte jag fram. Hrmmm, två centimeter, sa veterinären.

Vad gör vi nu då med Tinna? Hingsthållaren har rest till Island och jag tror inte att det varit tillräckligt lugnt runt Tinna som är noga med sina människor för att det ska kunna bli ett föl. Två gånger blev hon betäckt senaste gången. En gång vid första besöket hos hingsten.

Byta hingst/hingsthållare? Satsa på ett föl som kommer ganska sent?

Chansa en gång till, och hoppas på att det går att ordna andra förhållanden runt Tinna?

Äh. Vet inte. Vi får se. Hingsthållaren kanske har någon idé. Men bråttom är det - om det ska bli något föl nästa sommar vill säga. Annars får Tinna fölnappa Soldis föl och njuta av det. Hjälpa till att barnvakta eller bara hålla kraken under uppsikt.

Det är ingen ordning på Juppes och mitt bloggliv heller. Det här gjorde vi i går:

Jag tänkte markarbeta Juppe på ridbanan, men så dök fröken Vinka upp och skulle på skrittur. Vi hakade på. Äntligen fick jag promenera mig flåsig. Har behov av det.

Vi tittade på kossan Ferdinanda som stod under sitt äppelträd och drömde.

Vi tittade på matronorna i avelsflocken och alla lillskitar.

Något har hänt i mammornas attityd. De små fölen är fortfarande dyrbara förstås, men små guldägg som ska vaktas mot allt ont är de inte.

Det syns att mammorna faktiskt tycker att det är ganska skönt att få vara ifred ibland. Barnvakter anlitas och ibland får fölen faktiskt klara sig själva.

Här upptäcker Mettun att mamma inte är i vindskyddet. Hon fick arabsvans som pekade rätt upp och brääääkte efter sin mor.

Mamma åt lunch och hade det bra i sensommarsolen.

Mettun fick lov att sortera ut det där själv. Det blev till att spankulera runt tills hon hittade Embla.

Vilken liten krutdurk hon är, Mettun. Det är därför man vill ha föl efter hennes pappa. Hm. Nåja, vi får se helt enkelt.

Juppe då? Nja. Han är en grinig bantare med toklånga hovar. Hovis hade absolut inte en liten lucka i planeringen så kan kunde ta Juppe innan det är planerat på tisdag. Tråkigt.

Jag törs inte rida honom annat än på ridbanan nu, bakhovarna ser ut som skidor igen. Hovis vägrade ta så mycket på baktårna som jag ville.

Ska flirta igen med en hovis som håller på att bestiga berg just nu. Det är nog dags att byta hovis igen, till en hovis som kan lyssna mer på hur kunden vill ha det och som är mer flexibel. Ack ja. Bara bergsbestigarhovisen kommer hem någorlunda helskinnad ska det nog gå bra.

Oj. Det blev ett inlägg om lite allt möjligt. Lika flaxigt som mina tankar.