"Jag fixar själv" skrev jag till stallägar-Annica.
Jag vet inte hur jag räknade (vill inte veta tror jag), men när jag småvisslande kom till stallet stod förvånande nog redan Juppe på skoningsplatsen och både Juppe och Annica stirrade lite lätt anklagande på mig.
Hupp.
Några som kan klockan:
En Dynur inslagen till ett fint paket. Jag är lite stolt över att jag får prata med Dynan, vifta bort flugor från mulen, klia kinden och umgås.
Hans näsborrar säger att jag är lite läskig, men får duga.
Mina nerver är i paritet med Juppes, men mitt kroppsspråk är tydligen okej - annars skulle jag inte få komma nära Dynan.
Det här är killar som kan klockan.
Frami (flockledare, fuxen med bläs) står i bästa hörnet för att få första glimten av den fantastiska blå traktorn som kommer med påsarna med middagshö.
Framis matte tror att flocken sedan står i rangordning nära bästa hörnet.
Det tror faktiskt inte jag. Frami är en schysst chef. Han bryr sig inte bara om fjäskande gullepluttar.
Mer då, idag? Jo, jag och Juppe tog oss iväg på ridtur. Vi trotsade nerver, hård blåst och jordbruksmaskiner. Fast nu ljuger jag, vi gillar traktorer och allt som brummar både jag och Juppe.
Underligt nog, men så är det.
Klövern i bufferzonerna hade växt sig underbart hög. Med nyfiffade fötter vågade jag och Juppe oss dit. Det blev trav och tölt.
Någonstans mitt på slog faktiskt skräcken till. Jag vågade inte låta Juppe galoppera. Jag började tänka i banor som: tänk om han drar och hamnar framför en maskin. Och börjar jag tänka så ska jag inte låta Juppe sträcka ut.
Jag tror vi behöver en oblåsig dag och lite stubbåker. Jag vet ju att Juppe tar hand om mig, jag vet att han älskar att galoppera (för det gör jag med). Vi ska bara hitta en dag när vi vågar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar