Som sagt. Livet med Juppe blir aldrig tråkigt.
Vi tog lilla promenaden bakom stallet i dag. Juppe vet att han ska gå, han vet att han inte ska stanna och äta.
Scenario 1: Juppe sänker hela kardanen till taxnivå, mulen guppar listigt tre millimeter ovanför grästopparna. Han rävsmala ögon stirrar oavbrutet på mig. Ska hon inte titta på en pippi eller något så jag kan nafsa åt mig lite godsaker?
Scenario 2: Juppe leker arabhingst. Klotrunda stirrande ögon, utspärrade nosborrar och en smäcker hals som sticker rakt upp. Men något är fel. Den vildsinta blicken är . . . beräknande? Sök till dramaten Juppe, det där går jag inte på.
Scenario 3: Juppe stannar och fryser till en staty av en åsna. Huvudet sträcks fånigt rakt fram och ögonen ser bedjande ut. Ska hästen behöva svälta ihjäl? Tänk om han inte har tillräckligt med kalorier i kroppen för att klara promenaden, tänk om han välter omkull här och nu?
Till slut ger han upp, och då promenerar han trevligt i något som är i överkant av energisk skritt. Jag blir helt slut.
Han fattar att det inte finns någon utväg, gräset väntar som belöning efter promenaden.
Irriterande? Näej, inte ett dugg. Jag är så van vid Juppe nu så jag tycker det är roligt. Jag tycker det är kul att ha en häst som inte är lobotomerad. Hellre personlighet än robotartad lydighet.
Belöningen intogs till medryckande toner från lektionen som hade tölt in harmony-tema. Annica hade kört fram bilen och vevat ned rutorna och körde musik på bilstereon.
Lilla promenaden räckte för mig. Jag är en pollenboll utan like, har aldrig varit så illa däran något år tror jag. Känns som om huvudet är tre gånger för stort. Hade jag haft en gnutta av Juppes intelligens hade jag börjat äta allergimedicin för ett par veckor sedan, jag tog första pillen i går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar