Hjälp.
Släppte iväg honom i trav, men det kändes inte bra. Han blev lång som en ål, inte bra för framdelen tänkte jag.
Kortar jag tygeln blir det någon slags avskyvärd tripp, tripp, tripp av det.
Så på en raksträcka på hemvägen kortade jag rejält och drev på och så töltade vi iväg. Min underbara lättväxlade kompis är lika lättväxlad som alltid. Han klurar aldrig på vad jag vill.
Den här gången flöt han inte iväg åt svaga vänsterhållet. Jag höll min kompis i ett järngrepp, det kändes läbbigt i sig. Juppe njöt och jobbade som en liten (eller ganska stor) iller. Inga stora steglängder här inte, men han fick TA I. Han gillade det.
Måste boka lektion och be Annica titta. Det kändes rätt i alla fall. Och någon längre sträcka fick han inte hålla på. Han ville, men fick inte.
Den nöjda sällskapshästen.
Som vikar ibland som ridhäst.
Det är rätt, motljus känns fint och lite underifrån.
Mmmm. Visst är jag snygg.
Vänta, vänta. Jag kröker lite på nacken också. Visst?
Kusin Frami tittar intresserat och lite lätt skeptiskt på.
Kussarna har lika levande och vackra ögon båda två.
Ögonen berättar vad som händer i hjärnkontoret.
Vad sjutton tittar alla på?
Patti som rensar runt sin personliga sfär.
Det var alldeles för tätt med polare.
Och där står han, snyggaste polaren i hagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar