Med uppvärmningen kanske. Vi fick lite tips från coachen innan vi fick klara oss själva.
Det är så skönt att vrida in benen och stretcha.
Mackan tycker jag är konstig, men tänker inte så mycket på saken längre.
Så länge vi är i slafsafram mode är Mackan på trivsamt humör.
Annica instruerar och påminner. Det här är livsfarligt läge för mig på kvällar.
Jag går liksom ned i zombiemode.
Just den här onsdagkvällen var Mackan och jag taggade.
Jag tycker det är himla kul när det är "tävling". Det är bara så.
Jag har haft ett sjå med mig och med Mackan när det gäller att gå på volt.
Mackan vill smita undan jobb och blir en stel pinna som inte rundar sig.
I desperation börjar jag dra innertygeln mot mig och så höjer jag yttertygeln - och säger varsågod bog att flyta ut.
Jag vet, jag vet, jag vet det här.
Sedan är det det där med att komma ihåg det i praktiken också.
Jo. Hyfsad koll.
Jobba, jobba, jobba.
Mackan brukar snabbt bli som smör i sidorna.
Men innan vi har kommit dit så har han faktiskt börjat bråka lite.
Han testar säkert mig, och så har jag nog börjat ställa högre krav på killen också.
Annica skruvar upp volymen på bilstereon.
Klart vi ska rida till musik!
Jag och Mackan fick rida som nummer fyra, alltså sist.
Det är en utmaning i sig att inte värma upp så att pållen är helt slut när det är dags att rida sitt program.
Vi kikade lite på kompisarna, det gick bra för hela gänget. Och alla var nöjda med sina insatser efteråt.
Fröken Vinka, blott fem år. Hon ska lära sig att ridbanor är roliga saker.
Yes. Äntligen vår tur.
Jag hade tagit några galopprundor i collecting ring.
Mackan hoppade nästan jämfota framåt när jag höll igen honom.
Hoppsan.
Tyvärr tyckte jag att det var väldigt roligt.
Nja. Arbetstempo tölt blev en tölt i för snabbt tempo.
Men vad sjutton, det är bara att knoga på.
Vad sjutton håller min fot på med här? Varför dras den bakåt?
Där gör den ju ingen nytta.
Ytterhanden får godkänt.
Snart är första momentet avslutat. En åtta i arbetstempo tölt.
Strax byter vi till ökat tempo tölt.
Här är det valfritt tempo som gäller, men jag och Mackan vill dra på.
Vi gör oss bäst då.
Visst är han stilig Mackan!
En helt annan hållning än den till vardags.
Här börjar jag bli trött tror jag. Ytterhanden börjar leva sitt eget liv.
Inte på ett katastrofartat sätt, men ändå.
Jag började också tappa stigbyglarna, det är jag van vid så det struntar jag i.
Och så sista momentet: skritt.
Mackan var jätteduktig, han skrittade spänstigt men ändå avslappnat.
Och så halt. Mackan lyssnade så fint på mig att vi fick soppatorsk lite före halten.
Men det var mitt fel. Jag låg några steg före och det läste han av.
Och stå stilla i tre sekunder. Ingen match.
Istället för poäng fick vi saker att tänka på med oss, och beröm för det vi gjort rätt.
Kom inte och säg att människor saknar kroppsspråk.
Annica gillade att jag satt om när Mackan puttat mig till fel sida.
Hade jag struntat i det och det var en riktig tävling hade det inte varit positivt.
Bättre rätta till det som är fel.
Annica sa att tempot i arbetstempo var för högt, men att jag å andra sidan korrigerade och såg till att vi höll ett någorlunda jämt tempo.
Jodå. Och Mackan kråmade sig den lille gossen. Han gillar det här.
Avsittning och klapp och beröm.
Mackan med tapirläpp.
Han har fått sitt efterlängtade godis, han får det lagt på backen.
Mackan har lätt för att bli tiggig och lite nafsig.
Jag gillar procedurerna i stallet.
Man avvecklar dagens insats och får smälta intrycken.
Jag tycker till och med att det är trivsamt att sopa.
Allt är en del av rutinen.
Det blir ett tack för i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar