Men - jag tror benhårt på att Juppe mår bra av att gå sin trista promenad. Jag tror att en rask skritt sätter fart på prylar i kroppen och löser upp knasiga muskler. Det gör det på mig, så varför inte på Juppe.
Embla hade en annan fart. Juppe tittade intresserat på när hon galopperade iväg uppför backen.
Yes, jag ska ta cykeln till stallet. Lovar.
Vad gör Juppe när det är dags att ta av nosmojängen så att han kan äta? Han STÄLLER SIG PÅ MIN FOT!
Jävla idiot. Jag tror inte att en häst gör det av misstag. Han var grinig helt enkelt. Såg sådär åå, ursäkta mig-aktig ut när jag fick ett Kalle Anka-utbrott.
Tillbaks i hagen drog han iväg till polarna nästan direkt. Jag gick och hämtade bajshinken (hästbajs är så himla bra för att jordförbättra lerjord. Massor av fyllnadsmassa i hästbajs).
Yes! Sa Mackan. Nu har jag henne!
Hur gör Juppe för att skaka godisarna ur henne?
Men lycka är kortvarig. Juppe surmule har stenkoll på mig.
Jag tänkte att vi kunde leka lite med bollen, Juppe rullar den fint med sin sura mule nu.
Mackan tittar uppmärksamt på och duttar han med med mulen på bollen.
Och får beröm.
Tänk att man aldrig kan få något privatliv här i hagen, muttrade Juppe.
Frami höll koll på andra sidan av staketet, i skogshagen.
De tre bockarna Bruse.
Detta envetna betande. Fascinerande att inget grässtrå är längre än tre millimeter.
Oavsett var det växer i hagen.
Mackan och Dynan tröttnade på att få en blå boll sparkad alldeles för nära när jag och Juppe lekte.
Och som vanligt blev jag eskorterad till grinden.
Nu var Juppe på sitt vanliga glada humör. Jag med.
Och högerfoten kändes normal igen, tur att det var mjukt gräs under när Juppe stod på den.
Och tur är det inte alls att jag alltid har rejäla dojor på fötterna. Det ser jag till att ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar