Ett försumbart antal småtroll

I dag hade jag ett promenadsällskap som bara var lite smånervig. Studsade till vid ljud, men som ändå sänkte huvudet och ville prata.

- Smånervig, sa Juppe. Vad menar du med det? Huvudet gick som ett periskop mot omgivande fält.

- Näeh, inte mer än att det märks att du trivs med att göra något varje dag. Använda huvudet helt enkelt., sa jag.

- Självklart tycker jag om att använda huvudet. Vad är det för ett påstående? sa Juppe.

- Jag menar bara att du ju faktiskt inte är en vildhäst som ska springa för livet för att komma undan en varg eller nåt, du är en civiliserad häst som bor i en trivsam hage med elstaket runt. En biffig Bettina som följer med som livvakt på promenaderna, ja. Ungefär så. Så du kan ju tagga ned helt enkelt nu, tycker jag.

- Åh, gud. Jag måste kissa! sa Juppe.

- Måste du ta en bild till och med när jag kissar. Har jag inget som helst privatliv? muttrade Juppe.

- Fast du är söt när du kissar, försvarade jag mig.

Efter promenaden på traktorvägen där Juppe verkligen fick lyfta på tassarna tog vi oss ut på grusvägen igen. Juppe började gäspa. Och gäspa och gäspa.

Gräs blev det också.

Lite fint väder på det här så har vi snart cool-Juppe på banan igen. Han är så välkommen. Jag vet ju att det bara dröjer några dagar innan han hälsar på igen, nu kan jag proceduren så att säga. Och inte har jag så mycket emot att Juppe är som han är heller. Hellre en hispig och smart häst än en lobotomerad som inte är särskilt nyfiken. Undrar vad Juppe tycker om sin mattetyp?