Är jag hård mot mig själv?

Jag får inte så sällan höra att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Både på bloggen och i verkliga livet.

Men hörrni.

Jag tycker att både jag och Juppe är bra. Men vi kan ju mer. Ännu mer.

Jag är nöjd, grymt nöjd med det vi har uppnått. Tänk att jag har en stark häst som jag rider varannan dag och faktiskt har tävlat med två gånger efter alla skador.

Det är fantastiskt, snudd på ett mirakel. Det tänker jag ofta på och är tacksam över.

Men:

Jag mår inte alls dåligt av att göra som den här konstnären gjort. Han har tagit tre steg bakåt och tjong, fäst en stadig blick på sig själv i spegeln för att teckna ett självporträtt. Granska sig.

Fast jag granskar var jag och Juppe är.

Och kan. Kan egentligen.

Ibland upptäcker man ju med fasa att man har en massa hyss för sig. Eller nåja, jag upptäcker i alla fall.

DÅ är jag inte nöjd.

Det handlar inte om att jag nedvärderar mig eller min häst.

Inte alls faktiskt.

Jag noterar vad andra ryttare och andra hästar gör.

Ser att proffs också kan göra tabbar, men ser också att trägen vinner.

Så varför denna envetna strävan efter att bli bättre?

Varför inte bara fara runt på en Juppe som nu faktiskt töltar taktrent för det mesta (och jag HÖR att det är rent).

Tja, säg det.

Det är en del av min personlighet. Det är inbyggt i mig.

Det gäller inte bara ridning, jag lovar.

Jag har förstått att bloggläsare studsar när jag tittar på en film av mig och Juppe där vi faktiskt inte gör så väl ifrån oss, och jag skriver att jag inte tycker om det jag ser.

Det betyder inte att jag dissar min pålle eller mig själv.

Tvärtom faktiskt. Vet jag att vi kan bättre - varför skulle vi nöja oss?

Det är ju inte så att jag ligger sömnlös för att jag ser att mina fötter pekar ut, att Juppe smiter med bogen ibland och att jag tydligen glömmer att driva och fånga upp snoopisen.

Men - jag vill formulera det för mig själv och ta tag i det.

Jag vill bli bättre. Och bättre. Och bättre!

Jag tycker det är lite gottigt härligt att ha saker att jobba med, det tycker säkert ni också.

Tänk vad kul det ska bli att rida Titania sedan, när jag kan mer och har mer koll på mig.

Jodå. Jag lägger in små mentala morötter här och var också, jag lovar. Och jag njuter när det känns riktigt bra när jag och Juppe får till det. Det finns ingen motsats i det till att vilja mer.

Tvärtom. För mig bor det en vardagslycka i det där gnetandet.

Ah. I går kväll hade vi en fantastisk lektion där Annica spände ögonen i mig och Juppe och sa att hon inte ville se mer än en enda rollning i tölten. Hon gör så rätt när hon ställer krav på oss. Hon fick inte höra en enda.

Dagen före dess cyklade jag och Juppe en tur och jag tänkte göra detsamma i dag. Tror det är så skönt att få jogga loss kroppen nu när det är slaskigt och inte så springvängligt i hagarna. Undrar om grabbarna ens rör sig så mycket nu när det är lite läbbigt väder eller om de bara står och hänger.

Självporträtt ur Rijksmuseums fantastiska samlingar av digitaliserad konst.