Det var himla roligt att tävla!

(Anne Fornstedts domarkommentar)

Uj. Jag kollade i bloggen. Det är fyra år sedan vi tävlade på Björsbo och hos tölt.nu Juppe och jag.

I dag var det dags igen. Det känns som jag pratar om ett annat liv när jag tänker på tävlingarna vi fick vara med om innan Juppe fick sina skador.

Det härliga med dagen: en hel radda människor som stod och APPLÅDERADE vid ovalen när vi kört vårt program. Underbara Bäjeby-kompisar. Wow liksom.

Juppe bara: Det är rätt! TA I lite mer bara när ni klappar.

(Toti Arnarsons domarkommentar. Eller siffor i alla fall, han var den enda som inte skrev något, i alla fall inte för mig.)

Är det något vårt stall är bra på så är det pepp.

Skönt det. Jag sov så fruktansvärt illa natten till tävlingen att jag faktiskt inte orkade vara nervös längre.

Det är lika bra att outa det med en gång. Jag har lite lättare Lena Lennartsson-skräck. Och här har vi hennes kommentarer.

Varför skräck? Jag har sådan respekt för hennes gångartsskola och har hört att hon är skoningslöst ärlig (en bra egenskap tycker ju jag egentligen). Jag var väl rädd för att hon skulle skriva: åk hem och öva.

Jag är jättenöjd med mina poäng. Men allra, allra mest är jag nöjd med min häst.

Juppe frustade flera gånger inne på ovalen under tävlingen - jag blev så glad!

Sedan kvävde han ett hingstskrik i en kurva också för den delen. Det blev mer som ett gnissel som ett svar på en annan häst som stod vid transporterna.

Vi var inte ens i närheten av att få rida final. Jag fattade aldrig om de enbart körde A-final. Det var ju tokmånga anmälda till tävlingen.

Tävlingsliv. Att hänga vid en transport.

Juppe fick skjuts av kusin Frami.

Så skönt att ha två hästar som bara kan hänga med varandra.

Även om det, hrm, blev liiiite busigt emellanåt.

(Hi, hi, hi)

Det här tar jag med mig från dagen:

Även om Juppe är hyfsat lydig behöver han bli mer med mig.

Det är inte okej att störas av skrikande hästar vid transporterna till exempel.

Hur f-n ska jag få till en framridning där Juppe blir mer alert?

Jag försökte få till tempoväxlingar och lite dittan och dattan, men han var inte riktigt där.

När vi red på en grusväg blev han superspänd, jag som trodde att han skulle slappna av när han fick trava. Spänd är ju inte alert.

Jag tror att mina tävlingsnerver börjar lugna ned sig nu. Jag måste ju också koncentrera mig på det vi gör på ovalen. Jag vill tävla mer, en härlig känsla. Vi har ju överlevt två tävlingar nu.

Jag känner faktiskt vad vi inte gör rätt. Ibland kan jag korrigera.

Juppe den rackaren vill haka på hästar som sprang förbi oss. Då rollade vi i tölten bland annat. Det måste vi öva på.

Fina kusiner.

Juppe var inte övertygad om att han skulle kliva på transporten när det var dags att åka hem.

Det är samma fenomen som när vi varit till klinik.

Jag tror att det varit lite mycket för hjärnkontoret när det blir så, overload på något sätt. Men med lite lirk klev han på.

Det roliga med en tävling är förstås också att få titta på andra fina hästar.

Och andra mycket duktigare ryttare.

Det är spännande och lärorikt i sig. Och trevligt förstås.

Det var ju en fantastisk dag.

Jo. En grej till.

Nu ska jag våga ställa mer krav på Juppe. Bli lite mer bitchig när han är vrång.

Ha, haaaaaa. I natt kommer jag att sova gott. Jag lovar.