Nu när jag är mittemellan jobb har jag haft tid att tänka. Tänk sådan tid det tar att tänka. Det är på tok för underskattat, både i jobbsammanhang och privat så att säga.
Det är så vilsamt och behagligt att få vrida och vända på tankar. Bygga runt med idéer som om de vore byggklossar. Känna efter. Smaka på.
Jag och Juppe kan inte bli en barnbok. Inte nu i alla fall. Han är på tok för ironisk och det är jag med.
Vi vill skriva en hästbok för tanter. Hästar och tanter är ju det vi kan bäst!
När vi tänkt efter har vi faktiskt varit med om en hel del. Somligt hade varit jätteskönt att få läsa inför ett hästköp och annat vore skönt att få läsa när man var mitt uppe i en lång skadeutredning som inte fick något svar.
Och så toppar Juppes tant det med att bli ridrädd när hästen väl är stark och ridbar igen. Hå, hå, ja, ja.
Vill du hjälpa oss blir jag jätteglad.
Så här skrev jag när jag var som mest ridrädd. Så kändes det under en uterittslektion. Jag har haft sådan tur att jag haft hjälp av människor runt omkring mig. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha landat annars.
Jag vet att många gått igenom faser av ridrädsla och jag vill gärna veta hur du kommit igenom det. Jag tror också att ridrädsla kan vara så mycket. Allt från en känsla av obehag till övertygelse om ens egen snara död om man inte hoppar av hästen.
Jag förstår mycket väl att jag smittar av mig på min häst. Juppe är känslig, det är jag glad för. Med en kolugn ryttare tror jag att han skulle vara en kolugn häst.
Men nu har han inte en kolugn ryttare. När det känns besvärligt så kräver han specialbehandling för en smygande ryttarrädsla.
Min tanke med boken är att varje avsnitt ska behandla ett ämne. Allt från rida nyköpt häst till markarbete till skadad häst till att våga tävla.
Jag är inte så förmäten att jag tror att jag kan stå för svaren själv. Där vore det fint att få lite kommentarer och tankar på avsnittet från veterinär eller tränare. Så det här kommer att ta sin stund. Nu har jag i alla fall en struktur på boken och nästa steg är att knåpa ihop ett synopsis att skicka till olika förlag.
Blir det ja blir jag jätteglad. Blir det nej är jag glad för att jag i alla fall försökt.
Vad vill jag ha hjälp med? Jo, svar på det här:
Svara gärna på det där med ryttarrädsla, vad du upplevt av det och hur du kommit vidare.
Om du brukar läsa bloggen - är det något speciellt inlägg du fastnat för? Eller något speciellt ämne? Eller gillar du mest när Juppe får prata själv?
Det går att kommentera utan att vara medlem på blogger. Då väljer du bara anonym.
Tack på förhand!
Ja, det är trevligt när jag får prata själv, sa Juppe.
Utan att någon avbryter. Det är ju sååååå värdefullt att få tänka fritt, i lugn och frid och ro.
Få vända på tankarna som om de vore små byggklossar. Vad är byggklossar?
Skit på dig, sa jag. Du är på tok för ironisk för att vara häst.
Men tack för en underbar tur i skogen. Det var för länge sedan vi tog långa rundan som tar sisådär två timmar i skritt.
Vi fick sällis av Baldur I och Johanna i går. Så trevligt och snickelisnackeligt som alltid.
På hemväg höll vi på att frysa bort i sadlarna.
Vinden friskade i så att både lår, händer och fötter blev djupfrysta. Vi hoppade av och fick upp värmen lite igen genom att gå.
Som jag känner igen mig med. Om jag bara inte vart så rädd... Efter alla år med häst totalt okänslig för min sinnestämning till en högkänslig häst som tappar det totalt om jag är stressad så har jag accepterat mitt öde. JAG måste lugna ner mig. Det är min karmahäst min hjälp skickad från universum. Jag måste anta utmaningen med stor hjälp av peppande vän. Nu har jag vågat rida hit nu vågade jag rida förbi där. Det blir lättare och lättare för oss båda.
SvaraRaderaTack för din kommentar! Min bästis brukar säga åt mig att när jag råkar ut för människor som jag har svårt att kommunicera med att de är mina läromästare. Så fint du tänker kring din häst och vilken tur att du har en kompis som hjälper dig. <3
RaderaWow, så kul med en bok! Vilken häftig idé!
SvaraRaderaJag har ju tidigare berättat om min ridrädsla som är mer eller mindre borta nu. Galoppen är väl fortfarande ingen favorit, men min Rocky Mountain häst töltar på nästan lika snabbt som kompisen som galopperar. :)
Jag gillar när Juppe pratar själv, han har kloka tankar ;)
Tack! Ja, jag tror att de flesta som läser bloggen gillar Juppes tankar. Hm. Det måste med såklart. Ja, du är ju öppen med ridrädsleriet. Men hur kom du över det? Kan du ens precisera vad det är som gjorde att det klingade av?
RaderaTror det var två saker. För det första, jag skaffade en häst till, med sina egenheter, men som gav mig tillbaka tryggheten, självsäkerheten som ryttare och ridglädjen. För det andra, en stallkompis som ville rida min häst som jag var rädd för att rida. Jag brukade spänna mig supermycket när jag satt på henne, vid minsta lilla grejen. Kompisen var medveten om hennes reaktioner som ibland kunde vara lite hysteriska. Hon gillar min häst jättemycket, och det är ömsesidigt, vilket är väldigt viktigt. Denna häst går inte fram till alla, det är få människor hon vill umgås med och hon får en att känna sig lite utvald:). Och så såg jag hur kompisen red på henne, vi red ut tillsammans, jag såg att det inte behövde bli en hysterisk reaktion när det dök upp oväntade saker. Så nästa gång ville faktiskt jag rida på henne när vi skulle rida ut. Och så blev det plötsligt inget konstigt längre att rida henne.
RaderaSå sammanfattningsvis, det som hjälpte var att först hitta tillbaka ridglädjen och sedan mycket positiv pepp av en person som förstod mig och hästen, och som visade mig att det faktiskt är en rolig ridhäst.
Men så härligt! Undrar sa flundran om just det där med att få stöd och pepp och sällskap är själva nyckeln. Det är så många kommentarer som handlar om just det. Vi är ju flockdjur vi också, tror jag.
RaderaJag har ingen ridrädsla däremot haft problem med ångest och depression som gått ut över ridningen. Jag vill tipsa om kikkuli förlag också �� vilket spännande projekt, ska bli superkul att få ta del av! Lycka till ❤
SvaraRaderaÅåå, vilken bra kommentar. Javisst, alla sinnesstämningar som jag är i känns i min Juppe. Så är det. Jag är ingen människa som har ett jämnt humör utan det går lite upp och lite ned, så har det varit i hela livet så det är inget som är konstigt eller skrämmande för mig. Men det märks på pållen. Tack! Ska kolla in Kikkuli förlag. Kram!
RaderaRoligt med bokfunderingar! :) Blandat snack, både du och Juppe är väl kul i sig, förklarar ibland hur olika vi och hästarna tänker om "hemska saker" eller om "jobbig träning".
SvaraRaderaJag vet ju att min ridrädsla kan slå till när som helst. Den har gjort så rätt länge. En tid gick det så långt att jag tom. blev rädd för hästarna, vilket var oerhört tragiskt eftersom jag inte kan tänka mig att vara helt utan dem.
När det var som värst ramlade en inledande hästmassagekurs över mig och jag fick för mig att anmäla mig. Ledaren var otroligt mjuk och förstående, gruppen liten och familjär. När det gällde att börja röra i hästar sa jag att jag kanske bara står bredvid, jag tog mig friheten att låta bli om det kändes obehagligt.
Där på kursen fick jag lära mig ett naturligt sätt att röra i hästar, "massera", och det blev första steget tillbaka. Sedan vartefter jag jobbat med hästar som jag förstått mig på, som jag hittat sätt att hantera, har jag stegvis börjat kunna läsa av dem deras humör och därmed blivit säkrare i kontakten. Men jag vet att både hästrädslan och ridrädslan kan slå till helt oförutsett. Och då måste jag ta den på allvar. För att jobba med häst när man är rädd för dem är nog inget att rekommendera tror jag. Sorry för långt svar ;). Lycka till med bokfunderingarna!
Tack för ett underbart långt svar! Ja, tror det måste bli lite blandat snack i boken.
RaderaSå spännande (ursäkta uttrycket) att du till och med blev rädd för hästar i sig. Jag förstår det verkligen. Hästar är så stora och kraftfulla djur, jag är en riktig fegis i kontakten med andras djur. Det här måste nog bli ett kapitel i sig känner jag. Hur umgås med hästar? Både egna och andras. Tänker förstås på säkerhet då också.