Rådet jag aldrig trodde att jag skulle få

(En helt nyfiffad bakhov - så underbart)

(Och lika nyfiffade framhovar)

Uterittslektion och pepp med bästa Matilda. Som jag har längtat! Fasen vad välbehövligt.

Juppes och mina nerver dallrar ju i perioder. Nu är det läge brylépudding på min kompis. Jag lånar hans känsloläge lika gärna som han lånar mitt. Vi dallrar i takt. Det svänger i alla fall. Vi känner att vi lever.

Det är bra med sällis. Det är ännu bättre med ett styck 17-åring som inte har antydan av rädsla i sin smidiga och jävligt vältränade kropp. Bättre töltpolis och tantcoach finns inte när en ska ut på tur.

Vilken häst ska jag ta? frågade hon. Vad ska vi öva på? Ta något stabilt sa jag. Min skräck just nu är att Juppe ska sticka. (Såg jag en antydan av skepsis i Matildas ögon?)

Det blev Patti. Han hakar inte på även om hundra juppar galopperar. Matildas tidiga idé var att vi skulle öva på galopp, jag var inte alls säker på att jag vågar det.

På vägen bort från stallet fick jag öva på det jag övat på förut. Att våga lita på Juppe. Inte sitta där och smyghålla. Fan och hans moster, jag gör ju det. Jag har gjort det förut.

Vem blir inte knäckt av känslan "jag kan inte lita på dig. Därför blir det konstant korta tyglar". Jag blir det.

Långa tyglar ska det vara, även om tanten sitter och är rädd.

Helt okej på väg bort. Jag är med på tanken.

Sedan börjar både min och Juppes hjärna gnissla igång. Usch. Jag hatar tanken på en vettlöst rädd Juppe. Varför? Jag har ju för fanken aldrig suttit på en skenande Juppe. Faktiskt aldrig. Att sitta på en häst som sticker är en annan sak, det är beräkning och i viss mån livsglädje i det.

Varför, varför, varför sitter jag och är livrädd på min häst som jag jobbat så hårt för att få musklad, glad och stark nog att springa?

Kanske för att jag också vet att det är en egensinnig häst. Känslig, javisst. Men också hård om en makadamnöt mellan öronen. Annars hade inte en Juppe överlevt vad han överlevt.

Berätta vad du känner när du skrittar, sa Matilda. Vilken bra fråga! Svaret varierade under tiden vi var ute. För att villa bort min hjärna ska jag och Juppe träna på att göra halt när det kändes läbbigt eller för mycket. Står en still så ska hästen stå still, basta.

Då hinner en andas och tänka och vara rationell. Ett jättebra sätt att komma ifatt sig själv och lugna ned sig. Halter ska vi göra ofta hädanefter. En andningspaus för tanken.

Vi villade bort min hjärna ännu mer med att räkna steg. Tio steg skritt, halt i fyra sekunder, räkna ned ett steg skritt för varje halt och öka halten en sekund.

Möjligheterna är oändliga. Det ska vi göra mycket framöver.

När vi var vid breda dikeskanten där jag numera känner att Juppe vill skrämma mig så jag hoppar av så vek vi av. Det blev en krulledutt mot diket nära ett jakttorn istället. Vägen dit var bedrövlig. Jag var livrädd.

Matilda tröstade och sa, inte ens en Juppe skenar i is i nedförsbacke. Snart är det över, snart är vi vid diket.

Matilda tröstade ännu mer och sa att jag inte skulle vara så hård mot mig själv. Att jag gör mycket rätt. Det hjälper ingen att fokusera på det som är fel.

Jag vet. Det är bara så svårt i praktiken.

Jag vågade inte galoppera med min kompis längs diket. Jag hoppade av och erbjöd Matilda min springare istället.

Tillbaks berättade hon att andra hästar nog brukar slappna av i galoppen, men Juppe behöll spänningen i sin kropp. Han var kort sagt som en fiolsträng.

Han stannade lydigt efter galoppen, men hade jättesvårt att slappna av (och lyda) på vägen tillbaks. Det var svårt för Matilda att göra halt och få Juppe att stå still.

När jag skulle hoppa upp på Juppe igen såg jag hur upprörd han var. Riktigt så det skakade i huvudet. När min kompis kommer på kant med världen ser han ut som en liten farbror, huvudet vickar och det syns hur han grälar i huvudet. Vick, vick ,vick. Från sida till sida.

Jag klarade att låta honom knalla fritt på vägen mot dungen (samma väg tillbaks längs åkerkanterna). Genom skogen var det läskigt, jag kände hur han varvade upp. På rakan hemåt ville jag inte sitta på.

- Juppe ska ha en ryttare på ryggen när han är så här, sa Matilda och räckte Pattis tyglar mot mig.

När jag sa att jag inte vågade sitta upp på världens snällaste lektionshäst fick jag en blick som sa mer än tusen ord. Jo, en Juppe känns alltid tryggare än en Patti. Från backen är det alltid jag som bestämmer. Att jag inte alltid vågar sitta på är en annan sak.

Patti tittade förundrad på mig. Undrar om han någonsin har tagit en promenad vid hand förut.

En gång försökte han äta gräs. När jag sa nej så var han en fullständig gentleman. En gentleman med mörka brunnar till ögon som tittade lite frågande men snällt på mig.

Ska du gå? Och jag bredvid? Varför då?

Juppe skötte sig fint.

Efteråt fick jag ändå rådet jag aldrig trodde att jag skulle få från en vild Matilda.

- Jag tycker inte att du tänka på att öva kondition ute. Strunta i att rida ut. Jag tycker ni ska hitta lydnad och säkerhet och glädje på ridbanan och ovalen, där ni båda känner er säkra.

Jag tror det är rätt. Jag vet också att vi så snart vi kan utmanar vi oss själva, både jag och Juppe. Jag må vara en rädd tant med en nervig häst, men vi nöjer oss inte med det. Vi vill mer. Vi tar det när vi kan.

Frami tittade bekymrat på oss när vi kom tillbaks till hagen. Frami ville gosa lite och hålla sig nära. Jag vispade upprört bort honom.

Det är tre dagar sedan jag träffade Juppe.

Han hade gudskelov glömt bort att han nobbade lakritsgodisar förra gången vi träffades.

Du släppte upp en Matilda på min rygg, sa Juppe.

Är du inte klok?

Kommer du ihåg när isländska stränga gubben Toni släpptes upp på min rygg?

Lärare på Hólar och allt vad han är. Vad hände då?

Då låtsades jag att jag inte visste vad en skänkel är. 

Jag är en ENMANSTANTHÄST!

Gör inte om det här!

Den som vill uppmuntra världens absolut mest snälla och skickliga tränare som ger lika fina råd till VM-ekipage (och tränar landslag) som nybörjartanter ska ge sin röst på facebook.

Markera rutan där det står mer om Anton Páll och skicka rösten. Det är han värd, jag lovar.

Du är ju inte klok, fräste Juppe.

Jag hörde också att du sa att Matilda kanske skulle rida mig igen, ut.

Bland vargar och annat äckel. Om HON har tid.

Jag är tyvärr fullbokad.

För lång tid framöver.

Titta bara, där bygger Magnus och Ove ett nytt hus åt mig.

Och så har jag lite ont någonstans.

Mja, sa jag. Tror inte det. Du ser kanske lite mullig ut, men det gör inte ont.

Och du står ofta, ofta alldeles jämt och fint med hovarna när jag inte är där och petar.

Juppe. Jag tror det tar emot när det är jobbigt.

Det kan vara latmasken som spökar.

(Fast tanten som älskar bilar inte för att det går att åka fort, utan för att det är ett bra ställe att prata på, skyndade sig till bilen. En är ju instängda tillsammans ett tag från punkt A till B. Tanten älskar inte bara bilar för att det är ett bra ställe för samtal som inte avbryts utan också för att en får vara ifred i bilbubblan. Om en vill gråta en besviken skvätt över sig själv till exempel.)