Det är så retfullt det där.
Men, men. Vi njöt av solen (jodå) och jobbade faktiskt på i cirkagurka 40 minuter på ovalen och markerna runtomkring.
Det var tung, djup snö så Juppe blev riktigt flåsig trots att högsta växeln blev trav.
Juppe var lite grinig, lite motspänstig och sa surmulet att det kostar på att fälla hår.
Jä, jä, sa jag.
Vi avslutar med att gå till brudarna i avelsflocken och kika på hur glina har det. Det är alltid lika roligt, så får vi se om vägen är hal också.
Grmpf, sa Juppe.
Så en timme i solen blev det. Och jag upptäckte att det jag tyckte var obehagligt var inte att styra kosan mot äventyret. Det var att gå genom otäcka allén.
Så nästa gång det känns läbbigt så tänker jag promenera min häst bort till avelsflocken och så sitta upp där. Värre än så är det inte. Och vägen är perfekt nu! Ett tunt härligt snötäcke som gjort att tölta på.
Jag tror jag trillar omkull, sa Juppe i hagen. Du glömde ge mig mat! Hjääääälp!
Utmärglad vacklade hjältehästen runt i snöstormen och sög upp små mikrostrån med sin ytterst känsliga överläpp och tunga. Tre strån till en kropp över 400 kilo. Men islandshästar klarar allt.
Förvirrad av näringsbrist åt hästen snö för att fylla magen med något som ändå kändes som mat.
En savann bort stod en störig människa och glodde. Skulle hjältehästen klara att föra sin kropp ända dit. Kaloribristen gjorde att hästen glömde hur man går. Vilket av benen ska lyftas först? Eller är det två samtidigt?
Rädda en döende häst, ovanligt välstoppade människa. Tryck en godis i den magra, magra mulen.
Här! Här är det som är kvar av mulen efter flera års svält. En godis kan nog hjälpa faktiskt. Annars får du ringa till djurskyddsinspektören och anmäla dig själv.
Med en manligt bekymrad min . . .
- Ho, ho, Juppe! Det är i alla fall inget fel på din fantasi! Du är en härlig häst på många sätt och vis.
Fnysa, fnorka, mumla, mumla. Äta snö, äta snö.
Det är bra Juppe, ta en liten tupplur du. Det är du värd.
Jag är inte trött.
Och på väg till stallet trodde jag att jag äntligen skulle få en bra bild på Yret.
Men nähä. Hon hade inte tid med mig.
Och hemma var bloggsoffan upptagen av katten Dagny.
Hon muttrade något om hästhår och lukt och tyckte jag skulle duscha först.
De kör väl inte med mig, djuren? Utnyttjar min snällhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar